Förord

Dokumentationsarbetet om Sörfors bys historia

2017-11-06 Per-Anders Westman

1970-talet. Det officiella arbetet med, att dokumentera Sörfors historia, inleddes under 1970-talet, genom en studiecirkel. Deltagare var Gunni Westman, Gunhild Lundström, Gärda Forsgren, Ruth Andersson, Helga Norrman, Vasti Eriksson, Signe Wikner, Naima Rehn, Ida Mårtensson, Kerstin Fällman, Eivy Sundqvist, Alfhild Rehn, Alice Granberg, Ellen Eriksson och Inga-Lisa Lundberg. Detta resulterade i ett stensilerat dokument, "Ett sekel i Umeås bygder Sörfors".

Dokumentet handlande bl.a om gårdarna och husen, byorganisationen, jakt och fiske, skogen, hemslöjd - hantverk - industri, hem och hushåll, födelse och dop, nattvardsläsning och konfirmation, trolovning och äktenskap, död och begravning, högtider, handel - postorder - butiker, kommunikationer, kloka gubbar - hemkurer, barnmorskor - läkare - sjukvård, övertroväsen, lekar m.m Inga illustrationer eller bilder fanns med.

 

1980-talet. Under 1980-talet påbörjades ett nytt arbete med, att dokumentera Sörfors historia. Resultatet, under våren 1984, blev en fotoutställning med inlånade bilder från bl.a bybor samt lånade fotoalbum från Vattenfall med en mängd bilder bl.a från gamla Norrfors Kraftverk.

1987 var boken om "Sörfors - en förändringens bygd" klar . Deltagare i detta arbetet var Gunni Westman, Almar Lindberg, Eivy Sundqvist, Isabella och Bengt Ogland, Märta Åström, Jan Forsman, Staffan Lundmark, Gudrun Ahlgren, Lena Bäcklund, Martin och Gun-Mari Löfqvist. Arbetet redigerades slutligen av Martin och Gun-Mari Löfqvist och illustrerades av Staffan Lundmark. Det hade tagit sju år, att samla material, intervjua gamla sörforsbor etc.

Boken behandlade bl.a samfälligheter och byordning,Gårdsägare genom tiderna, En sörforsbondes arbete årstid efter årstid, skogen, laxfisket, Självhushållningens tid, Avbrott i vardagen, skolan, emigrationen, soldatväsendet, handel och hantverk, vägar och broar, Från mörker till ljus, Bränder och brandskydd, Service, Dans och förnöjelse, Sjuk- och socialvård i det gamla samhället, Den religiösa verksamheten, Föreningslivet, Framstående personer inom byn, Personligheter m.m. Boken var rikt illustrerad med bilder och teckningar.

 

 

 

Gammvarpets vänner.
2009.
Under hösten 2009 bildades "Gammvarpets vänner", av Dan Lindgren, Stig Lundström, Einar Persson, Torbjörn Bäckman och Staffan Åström. Syftet var, bl.a att "främja den unika kulturmiljön utmed den del av Umeälven, som rinner genom Sörfors". Under oktober påbörjades röjning av området.

Under arbetets gång har ytterligare personer arrangerats i arbetet, bl.a Ingegerd Östergren, Bertil Öhman och Per-Anders Westman, m.fl.

Arbetet med, att bl.a insamla fotografier m.m fortsatte inom "vännerna", för kommande utställningar m.m.

 

 

 

2012-06-17 . I regi av "Gammvarpets vänner", arrangerades den 17 juni 2012, på Älvdungens klubbstuga, "Gammvarpets Dag, med bl.a en fotoutställning med temat "Fiske". Utställningen bestod av ca 30 inlånade bilder som reproducerats och kopierats av Dan Lindgren.

Men arbetet fortsatte inom "vännerna". Och inte minst arbetet med röjning vid Gammvarpet, som inte ville ta något slut.

 

2012-08-01. Arbetet för denna dag var att rengöra Kvarnhällan och röja fram utsikten mot gamla kvarnen som låg strax nedanför gamla dammen. Vid hällan gick Ådröjevägen Vi avlägsna även mossa, löv och jord och konstatera, att de bomärken som kvarnbesökarna hackat in, i väntan på sin tur, fanns kvar. Platsen har markerats med skyltar som ett lämpligt besöksmål.

 

 

 

2013-06-30. 2013-06-30 arrangerades "Gammvarpets dag" för andra gången, på Älvdungens klubblokal. Årets tema för fotoutställningen var "Broar i Sörfors". Under detta tema hade Ingegerd Östergren, Folke Johansson och Bertil Öhman engagerats som föredragshållare.

Sörfors skola hade arbetat med grupparbeten om broar och ställde ut sina beräknade konstruktioner, teckningar, tändstickstavlor m.m. "Hur mycket håller broarna för, innan de går sönder", detta hade klasserna studerat.

Allan Östergren (Ingegerds man) kom med sin T-Ford. Per-Anders Westman ställde ut ett del av sin kamerasamling.

   

 
 

 

 

2014-10-15. Kvällskafé i Bönhuset Betel. Denna onsdag i oktober, hade Gun-Mari & Martin Löfqvist, arrangerat en mycket välbesökt och uppskattad träff, där de kunde berättade mycket om Sörfors historia. Bland de besökande fanns, både nya och gamla, intresserade sörforsbor. Ett stort tack till Gun-Mari & Martin.

 

 

 

2014-11-09. Ingegerd Östergren. En viktig personlig vän och deltagare i vårt arbete, att dokumentera Sörfors, har tyvärr avlidit. Ingegerd avled den 9 nov, efter en tids sjukdom. Ingegerd har betydd mycket för vårt arbete och inte minst för mig personligen.

 

 

 

2016-07-03 Gammvarpets dag 2016. Årets tema var "Elektriciteten i byn", med bl.a en bildutställning om Norrfors Kraftverk, (Lill-Norrfors), sammanställd av Dan Lindgren. En film om vattenkraft visades och Folke Johansson höll ett föredrag om elektriciteten i byn. Per-Anders Westman ställde ut en del av sin kamerasamling med svensk kamerahistoria. Fika och varmkorv serverades mot frivillig betalning. Dagen blev mycket välbesökt. Stig måste bära in flera stolar!!

 

 
 

 


2017-08-17 Besök vid Stadsarkivet

Undertecknad Per-Anders Westman och Dan Lindgren, besökte Stadsarkivet som ligger vid "Umestan företagspark" Fr.o.m 1932 arkiveras Folkskolestyrelsens protokoll här. (Tidigare beslut finns på Landsarkivet i Härnösand)

Eftersom beslut om alla skolor inom kommunen kunde behandlas inom samma protokoll, var det inte så enkelt, att hitta intressanta beslut som behandlade Sörfors skola.

Det skulle vara ett mycket tidsödande arbete, att gå igenom allt som säkerligen finns.

Men bl.a hittade vi följande:

Protokoll 20 augusti 1943: En framställning från folkskollärarinnan fru Jenny Dahlgren om förflyttning till skola, som ligger närmare hennes hem i Sörfors, föranledde för närvarande ej någon åtgärd.

Protokoll 30 september 1943: Värme-och sanitäranläbbning i Sörfors skola enligt fullmäktige beslut, 10.000:-

Protokoll 28 december 1943: §17 En anmälan mot folkskolläraren Göte Nilsson i Sörfors att han skulle ha tilldelat en lärjunge en s.k örfil föranledde ej någon styrelsens åtgärd. Yttrandet var i laga ordning inhämtad från vederbörande lärare.

Skolstyrelsen uttalade sig enhälligt för att lärare icke får utdela bestraffning med s.k örfilar eller annat slag kring barnets huvud.

Protokoll 5 november 1945: Hilma Forsgren Sörfors avgår p.g.a uppnådd pensionsålder.

Protokoll 17 november 1945: En enahanda framställning angående Sörfors skola beviljande husmödrarna rätt att utnyttja korridoren därstädes för gymnastik.

Uppgörelsen skall träffas med resp. vaktmästare om ersättning för extra städning. Lampor i salar och korridorer skall icke hållas tända mer än vad som kan anses nödigt.

Protokoll 11 maj 1946: §7 Beslöts söka stadsbidrag till radioapparater för skolorns .... "bl.a Sörfors".


Nu planeras, förutom ytterliggare besök till Stadsarkivet, även besök vid Folkrörelsearkivet.


 

2017-09-24 Gammvarpets dag 2017. Årets tema var "Jordbruk". Efter en inledning av Dan Lindgren visades filmen "Pelle & Kickan på landet" från 1946, i regi av Lennart Bernadotte. En film om stadsbarnen Pelle och Kickan som får fara till landet på sommarlovet och där vara med om olika arbetena och se redskapen på en lantgård under 1940/50-talet. De får även leka och sköta gårdens alla djur.

Årets bildutställningen visade ett 30-tal gamla och intressanta jordbruksbilder från Sörfors.

Martin Löfqvist, Lars-Erik Lundberg och Arne Lundström berättade om jordbruk "förr i tiden" Vi fick höra många intressanta och roliga inslag från förr. Frågor från åhörarna fick även svar från panelen. Martin Löfqvist visade även upp några fantastiska hantverk, i ämnet jordbruk.

Per-Anders Westman presenterade småbildskamerans historia, från sin samling. Efter en tipspromenad och lotteri med fina vinster, var det nog gott med fika och varmkorv med bröd, som serverades mot frivillig betalning.

         

 


2017-10-19 Besök vid Folkrörelsearkivet i Umeå

Undertecknad Per-Anders Westman och Dan Lindgren, besökte Folkrörelsearkivet i Umeå, som ligger vid "Västerbottens Museeum". Där finns byahandlingar som har deponerats till arkivet av Sörfors by. Där finns bl.a lagaskifteshandlingar fr.o.m 1882 - , byastämoprotokoll fr.o.m 1792 och protokollsböcker fr.o.m 1918 samt ett stort antal övriga byahandlingar, fr.o.m 1600-talet. Där finns även ett fotoalbum med gamla Sörforsbilder, troligen en del från bildutställningen, i Sörfors, 1984.

Älvdungens klubbhus. På kvällen träffades Stig Lundström, Martin Löfqvist, Einar Persson, Gösta Nilsson, Arne Lundström, Folke Johansson, Per-Anders Westman, Dan Lindgren och Lars-Erik Lundberg, för middag bestående av laxknyten till förrätt. Därefter nätting, mandelpotatis, tunnbröd och dryck En fantastiskt god måltid! Ett stort tack till alla de som gjorde den möjlig. Lars-Erik underhöll även med sång! Under kvällen diskuterades även vår kommande verksamhet. Bl.a morgondagen, se nedan.

     


2017-10-20 Besiktning av lada i Norrfors. Lars-Erik Lundberg, Dan Lindgren, Stig Lundström och Per-Anders Westman besiktigade, under dagen, en lada i Norrfors, som eventuellt kan flyttas till Sörforssidan, kanske till Gammvarpet.

       


2017-11-02 Besök vid Folkrörelsearkivet i Umeå

Dan Lindgren, Folke Johansson, Martin Löfqvist och undertecknad Per-Anders Westman besökte fokrörelsearkivet. Här finns så mycket intressant bya-historia, att studera. Vi diskuterade naturligtvis även fortsatta besök och studier här och arbetet inom Gammvarpets Vänner. Lunchpausen intog vi på Sävargården. Ärtsoppa, med tilltugg, pankaka med sylt och grädde, kaffe med kaka.

 
         


 

Sörfors Historia

Sammanställd av Per-Anders Westman Vännäs, 2010-2017

Uppdaterad 2017-09-01

Inledning

Sörfors ligger ca 12 km nordväst om Umeå, vid Umeälvens strand. Byn kallades tidigare Söder forsse (1539) och Söder Forsza (1543). Den har troligen fått sitt namn för, att den ligger på södra sidan av Umeälven. Att Sörfors varit bebott under stenåldern har bevisats genom fynd som gjorts, bl.a pilspetsar, skafthålsyxor m.m.

Äldsta dokumentet i byns ägo är från 1660. Det förvaras tillsammans med andra gamla handlingar i bankfack. I byns papper finns bl.a en s.k beskrivning över Söderforsa by i Västerbottens län och Umeå socken. Där står, att byn blivit avmätt och till avvittring beredd, i oktober 1784. Här bodde då 10 bönder. Den äldsta delen låg strax söder om Norrforsen och på Sörforssidans norra del. Laga skifte förrättades 1882-85, då utflyttning till utkanterna av byn företogs. Då fanns 43 hemman och tre soldattorp. Sörfors blev då en av de största byarna, i den övre älvdalen. Då torde de olika ägonamnen kommit till, bl.a. Kvarnsvedjan, Himlaberg, Sibirien, Kläppåkern, Görehöle, Göremyra, Vitbergsraningen, Liraningen, Stavan och Svedjan. Området ligger på ca 50-100 meter över havet, och har kuperad terräng.

Närliggande byar efter älven är, på norra sidan, Norrfors, Brännland, Kåddis och Baggböle och, på södra sidan, Överboda och Klabböle.

 

Karta med gamla benämningar på mark- och älvsområden. Vägar och broar

 

Kallbäcksbroarna. När Norrfors Kraftverk byggdes på 1920-talet höjdes vattennivån, i Tvärån, genom dammar över älvens huvudfåra, vid kraftverket och valvdammar på Tväröns västsida. Från att ha varit en å med ringa vattenflöde blev Tvärån en sjö. För att underlätta framkomsten till åkermarkerna, som låg på Tväråns västra sida, byggdes en vägbank med trumma samt de tre Kallbäcksbroarna. När Stornorrfors krafrverk byggdes, höjdes Tväråns nivå ytterligare och broarna hamnade under vatten och revs.

Kyrkvägar. De viktigaste vägarna i gamla tider var kyrkvägarna, ofta upptrampade stigar. Kyrkvägen kom från Överboda, förbi mitt härbre och vidare mot Klabböle. Kyrkvägen förbättrades och förkortades när bro över Umeälven mellan Sörfors och Brännland bygdes. Så mycket av denna väg finns inte kvar idag.

Vägsträckan Teg - Böle-Sörfors blev klar omkr 1922. Sörfors-Klabböle omkr 1918, Brännland-Sörfors omkr 1916 och Sörfors-Överboda-Vännäs omkr 1918.

Nyare vägar. För att Vattenfall skulle kunna påbörja sitt arbete med Stornorrforsbygget byggdes nya vägar, som Stationsvägen, Jordbruksvägen, Mjölkslingan, Sibyllavägen, Kanalvägen, Kvarnbäcksvägen, Morvägen, Högkläppsvägen och den s.k "åtta-sju-vägen".

Väg 554 genom Sörfors asfalterades under 1950/60-talet och byn fick vägbelysning 1957 som därefter byggdes ut, in på 1960-talet.

 

Umeälven.

Umeälven är ca 467 km lång oich rinner upp i Överuman vid norska gränsen, i sydvästra Lappland i Storumans Kommun, och mynnar i Norra Kvarken, i Umeå Kommun. Största biflöde är Vindelälven, 444 km lång, som rinner upp sydöst om Nasafjäll, flyter förbi Sorsele och mynnar ut i Umeälven nedanför Vännäs.

Gamla benämningar på områden i älven i Sörfors är: Brattfallet, Tväråbrofallet (vid laxhoppet), Lovisaidun (ca 50 meter nedanför laxhoppet), Gählidun (ca 100 meter nedanför laxhoppet), Kungsmofallet (ca 200 meter nedanför laxhoppet), Bergstina (ca 550 meter nedanför laxhoppet), Nyvarpe (ca 600 meter nedanför laxhoppet), Gammvarpe (ca 750 meter nedanför laxhoppet), Strupidun (ca 100 meter uppströms Sörfors bron), Fällan och Snöggan.

Den första Sörforsbron mellan Sörfors och Brännland byggdes 1800-02, den första bron som byggdes över Umeälven. Bron byggdes genom ett sammarbeta mellan Sörfors och Överboda byamän. Bron skadades vid vårfloden 1803 men reparerades 1803-04. Ryska kriget pågick och för att förhindra fiendens frammarsch, så brändes bron i maj 1809, på von Döbelns befallning.

 

Den andra Sörforsbron. Det dröjde 66 år innan träbro som blev färdig i maj 1877. För, att finansiera bron, så började man ta ut en avgift för, att få passera.

 

 

 

 

Den nuvarande bron byggdes 1910-12. 1912 revs den gamla träbron, men mittenpelaren står ännu kvar. (se bild)

 

 

 

 

 

Jättegrytorna i Umeälven. Jättegrytor bildas genom slipverkan av sand, grus och stenar, i starkt virvlande vatten. Klotrunda stenar och block som ofta finns kvar i botten på jättegrytorna kallas löpare. Vid gamla bropelaren finns ett flertal jättegrytor.

 

 

Affärer och service

1931 började Konsum med affär i byn, inhyrd i en privat fastighet, och 1934 byggde de en egen fastighet. Sedan Konsumbutiken hade upphört 1964, så fortsatte Konsum med butiksbuss under några år. Under byggnationstiden av Stornorrfors kraftverk fanns även en Konsumbutik i Stornorrfors. Den lades ner efter byggnationen.

Lanthandel har funnits i byn sedan sekelskiftet, 1900, i olika lokaler och med olika innehavare. De senaste har varit Elof Nygren som övertog affären 1930. Thure Häggström, (1922-,) övertog affären och fastigheten 1952 och drev ICA-butik fram till 1964, då Konsum lades ner och butiken flyttade till Konsums f.d lokaler, (se bild). 1967 övertog John Höber (1917-1996) Klabböle, affären, och drev Sörfors Livs fram till 1983, då Uno Stenberg Sörfors, (1938-,) tog över och drev Stenbergs handelsbod fram till nedläggningen, 1999.

Kiosker. Under båda kraftverksbyggena har kiosker funnits i byn. I början av Stornorrforsbygget startade Elsie Andersson Sörfors (1916-1999), en nybyggd kiosk, vid vägskälet Klabböle - Brännland - Överboda. 1955 flyttade kiosken till Stornorrfors barackby, där den fanns kvar till 1958. Henry Hampusson Sörfors (1915-2002), drev kiosk vid torget i Stornorrfors 1956-59.

Post. Poststation fanns i Brännland från 1896-10-01 t.o.m 1967-11-30 och i Stornorrfors från 1954-08-01 t.o.m 1960-09-30. 1904 inrättades en lantbrevbärartjänst med postutdelning fyra dagar i veckan. Turen gick Brännland - Sörfors - Myrbäck - Överboda. När första kraftverket började byggas, blev det postutdelning i brevlådor till varje fastighet. Östra delen av byn fick hämta sin post vid korsningen Klabböle - Överboda. Där sattes det upp brevlådor, där var och en fick hämta sin post. Gula brevlådor för avgående post fanns också. När poststationen i Brännland drogs in, den 1 december 1967, inrättades en lantbrevbärarlinje från Umeå, som även finns kvar idag.

Telefon. Telefon kom i mitten av 1920-talet. Telefonväxel fanns i Brännland och alla samtal kopplades manuellt. Telefontrafiken automatiserades under 1950-talet.

Vägbelysning. 1957 byggdes den första anläggningen av vägbelysning. Den byggdes ut 1962 och har även kompletterats senare vid några tillfällen.

Vatten och avlopp. Den första kommunala anläggningen av vatten och avlopp byggdes 1952. Vatten togs då från Tvärån. Den andra etappen, 1959, omfattade hela övre byn och ner till Brännlandsbron, och kopplades ihop med det kommunala nätet i Brännland. Den tredje etappen byggdes 1962 och gällde östra delen av byn. När nästan hela byn då blivit anslutet till det kommunala vatten- och avloppsnätet blev reningsverket vid Tvärån för litet och 1971 anslöts byn till reningsverket i Piparböle.

Tvättstuga. I december 1952 stod en tvättstuga färdigbyggd i byn, efter många års diskussioner. Tvättstugan byggdes mitt emot skolan och var en stor tillgång för byn, då de flesta hushållen då saknade egen tvättmaskin. Tvättstugan fanns kvar, till i början på 1970-talet, då huset såldes och byggdes om till bostadshus. Före tvättstugans tid samlades smutstvätten ihop under långa perioder och tvätten skedde oftast vid älven. I byn fanns ca fyra tvättställen, (vid Tvärån, nedanför Himlaberg, nedanför Älvdungen).

 

Skola. Skola i byn kom troligen igång omkring 1865. Byborna måste själva ordna skollokal, och det var svårt. I början bedrevs undervisningen varannan termin i Sörfors och varannan i Brännland. Fram till 1925 hyrdes lokaler och skola hölls på olika ställen i byn. Bl.a kan nämnas nuvarande förskolan, Kurt Forsgrens, Karl-Erik Lundströms, Bengt Forsgrens, Ordenshuset (numera rivet), Per Holmgrens, Jacob Sandgrens, Lindstedts gård (litet rött hus mellan Evert Rehns och Erland Widmarks). På bilden ses skolan 1914. i dåvarande Jakob Sandgrens hus. (klicka på bilden för elevnamn, 1914)

Det berättas, att min mor, Gunni Sandgren (Westman), som bodde i samma hus, och några år senare gick sin skola där, ofta kom för sent till sina lektioner!

Arne Wilhelmssons hus har använts till bespisningslokal.

Nuvarande skolhus togs i bruk höstterminen 1925, i nybyggd lokal. Skolformen var s.k B1, d.v.s elevantalet uppdelades i två årsklasser, (1-2, 3-4 och 5-6) för varje lärare. 1947 förlängdes skoltiden till sju år och ytterligare en lärartjänst inrättades. Under Stornorrfors bygget, fanns också en skola i Stornorrfors. Skolan i Sörfors inrymmer nu klasserna 1-5. Från 1978 finns även en förskola, i särskild lokal, i byn.

 

Övriga hantverkare och företagande. Kraftverken har säkert bidragit till företagsamheten i byn. Ett flertal företag och hantverkare etablerades, några på deltid, men för flera blev det ett heltidsarbete. Några försvann efter en tid men många växte, kunde anställa och fanns kvar under lång tid.

Här några exempel på verksamheter som bedrivits i byn: kafér, tunnbrödsbagerier, skomakerier, hårfrisörer, slaktare, skinnberedare, sömmerskor och skräddare, snickare och husbyggare, korgmakare, trådbindare, plåtslagare, sågverksarbetare, målare, murare, rörmokare, bilreparatörer, husisolerare, elektriker, vävare m.fl.

 

Kraftstationer

Vattenkraftutbyggnaden i Umeälven inleddes vid sekelskiftet 1900, då Klabböle (1898/99) och Baggböle (1916) kraftstationer togs i bruk.

Norrfors kraftverk. 1924 påbörjades byggnationen av Norrfors kraftstation i Tvärån, en gren av Umeälven, i Sörfors by. Den invigdes den 9 november 1926 och togs i drift under 1927.

Kraftstationsbyggnaden ritades av arkitekten Erik Hahr (1869-1944), och kraftverket byggdes av Statens Vattenfallsverk.

Kraftverket utnyttjade en nettofallhöjd på 28 meter och hade två aggregat för en totaleffekt på 27.500 kW och en årsproduktion på 200 miljoner kWh. Kraftverket bestod av tre delar, intagsbyggnaden, maskinhuset, och till slut den med maskinhuset sammanbyggda, men betydligt lägre, ställverksavdelningen. Turbinerna var placerade i botten av ett bergschakt under själva maskinhuset och generatorerna var placerade i maskinhuset ovan mark. Till kraftverket hörde tre, från varandra skilda, dammar. När vattnet passerat turbinerna återfördes det till älven genom en 1,5 km lång utloppstunnel som mynnade strax uppströms Sörforsbrons högra landfäste.

När arbetsstyrkan var som störst, vintern 1926, sysselsattes 726 man. Ett fåtal bostadsbaracker uppfördes. Personalen kunde inhysas i de befintliga gårdarna. Alla inkvarteringsmöjligheter utnyttjades inom en radie av 10 km från byggnadsplatsen. Många fria entreprenörer sökte sig till Sörfors, och slog upp mer eller mindre tillfälliga kaféer, matserveringar etc.

Anläggningen stoppades i december 1958 och demonterades. Maskineriet såldes till Norge och därefter lades stationen under vatten i samband med dämningsupptagning för Stornorrfors kraftstation. Kvar står ett turbinhjul som minne.

 

 

Stornorrfors kraftverk. 1953 påbörjade Vattenfall utbyggnaden av Stornorrfors Kraftverk, som då skulle bli den största vattenkraftanläggningen i landet, med en generatoreffekt på 410 MW.

Schaktningsarbetena utfördes med Marion 7400 (se bilder), en släpgrävmaskin, tillverkad av Marion Power Shovel Co. Grävmaskinen hade en totalvikt på 600 ton och en skopvolym på 6 kubikmeter.

En damm byggdes mellan byarna Norrfors och Sörfors. Den höjde Umeälvens vattennivå till 75 m över havet. En 2,4 km lång tillloppskanal grävdes, från Tvärån fram till Klabberget. Inne i berget sprängdes tunnlar fram till turbinerna, maskinhall, transformatorhall och en 4 km lång utloppstunnel, som mynnar ut i den gamla älvsfåran strax nerströms Klabböle kraftverks- museum. De bergmassor som sprängdes ur för tilloppskanal, maskinhall och utloppstunnel skulle räcka till, att göra en meterhög och meterbred mur från Ystad till Haparanda.

Anläggningen blev klar och startade i oktober 1958. Stationen hade tre aggregat på vardera 135 MW med planering för ytterligare ett fjärde aggregat. Fallhöjden är 75 m.

Stornorrfors kraftstation invigdes den 13 september 1959. Prinsessan Sibylla (i Vattenfalls färger, blå dräkt och kappa med guldbrosch på slaget) förrättade invigningen, inför ca 500 inbjudna gäster, och många ortsbor. På Umeå Sporthall serverades därefter supé (Smör, bröd, ost och sill. Öl, snabs. Volauvent. Casselerkaré med madeirasås. Sallad. Kaffe och avec och dans till Putte Wickmans orkester)

1981 beslutades, att bygga det fjärde aggregatet, i Stornorrfors. Efter en byggtid på ca tre och ett halvt år, kunde aggregatet ("Sören") tas i bruk i oktober/ november 1985.

Filmer Vattenfall har producerat ett antal filmer om bl.a Stornorrfors kraftverk.

1. Kraftverk planeras (1955). Vi får se vilket oerhört arbete som ligger bakom, innan ett kraftverk kan börja byggas. I ett laboratorium undersöks i modeller bl.a hur flottning skall ordnas i samband med utbyggnaden.

2. Bergtagen (1956). Världens största kraftstationstunnel håller på, att sprängas ut för den blivande kraftstationen i Stornorrfors. Vi får följa tunnelarbetet under några arbetsskift, och se vad svensk teknik förmått uträtta inom detta område.

3. Stornorrfors (1958). Denna film fortsätter där "Bergtagen" slutade, i avloppstunneln med 400 kvm area. Vi gör en rundtur genom anläggningen, fortsätter genom sugrören, åker in i spiralskåpet i tilloppstuben.

4. Stornorrfors kraftverk

5. Ödet bortom horisonten (1956) Stora problem möter när en kraftstation eller sjöreglering ska genomföras i en bygd. Många av problemen är olösliga, men mycket görs för att minska olägenheterna för bygden och den enskilde.

6. Den mäktiga älven (1961) En berättelse om hur tradition, natur och industri möts i ett givande samarbete.

 

Jordbruk

Ett 30-tal jordbruk försvann i byn, genom Stornorrforsbygget. 1952 fanns ca 90 jordbruksfastigheter. Under fyra år förvärvade Vattenfall ca 60% av all åker och 30% av all skog. Tidigare fanns ett antal småjordbruk om 3-4 kor. De fastigheter som ej berördes av förändringarna kunde köpa jord och öka kreaturbeståndet. Resultatet blev färre men större enheter.

 

Fisket

Från 1500-talet och framåt har laxfisket i Umeälvens nedre lopp haft en stor betydelse för människorna som levt vid älven. Läget för den uppvandrande laxen försämrades under 1800-talet, då ett stort sågverk anlades i Baggböle och flottningen av timmer började.

Vid sekelskiftet 1900, började kraftverken byggas, först Klabböle och sedan Baggböle. Slam och föroreningar från kraftverken och övriga samhället avskräckte fisken. På 1920-talet fick fiskbeståndet sitt verkliga dråpslag, då Umeälvens tredje kraftverk, Norrfors, byggdes. En damm byggdes som helt stängde av fiskarnas vandringsväg. Visserligen gjorde man en laxtrappa vid dammen, men det hjälpte inte. Fångsterna minskade kraftigt. Vattenfall försökte reparera skadorna, fisktrappan förbättrades och en laxodlingsanstallt byggdes i Norrfors.

Sörfors Sportfiskeklubb. I slutet av 1940-talet bildades Sörfors Sportfiskeklubb. 1948 fick sportfiskeklubben, byamännens godkännande, att få arrendera fiskerätten i älven. Under åren 1949 till 1954, och en del omförhandlingar, fick fiskeklubben även tillåtelse, att sälja fiskekort. 1954 pågick Stornorrfors kraftverksbygge, vattnet i älven blev grumligt och fisket försämrades. Fiskeklubben förnyade inte kontraktet med byamännen och klubben upphörde. Efter 1954, så sköter skatteägarna själva om försäljningen av fiskekort. Under lång tid såldes fiskekort hos K-G Westman och även på Brännlands kiosk och Blixt-Einars Sport i Umeå. Westman konstruerade och satte upp en automat så att fiskeintresserade lättare skulle kunna köpa fiskekort under alla tider på dygnet.

Laxsnarning. I mitten av 1940-talet började man med laxsnarning, med snaror av pianotråd, fastsatta på långa spön. För att nå ut i älven, byggdes bryggor av timmer, för ett tiotal fiskare. Dessa bryggor byggdes nedanför nuvarande dammen. Nya bryggor byggdes varje år, eftersom vårfloden raserade dem. Snarfisket pågick i ett tiotal år, då Stornorrrfors-bygget påbörjades.

 

I juli 1969 återupptogs snarfisket på försök, under en vecka. Tio spön tillverkades, på byns bekostnad. Spöet var en 4-5 meter lång bambustång, som toppas av en smidig böjd stålstav. Vid stålstaven var snaran av reglagevajer fästad. Den hölls ut av en klämfjäder. Öglan var 2,5-3 dm i diameter. Turvis 10 och 10 fiskare, och mellan klockan 15 och 19, fick byamännen försöka fånga laxen med sina snaror, under denna vecka. Det var Bengt Sandén, Sörfors som fick den första laxen, den första dagen. Laxen vägde drygt 4 kilo. Men det var Bengt-Ivar Andersson, Sörfors, bilden, som tog den största laxen, 19,3kg, under provfiskeveckan. Snarfiske har därefter inte bedrivits i byn.

 

Laxtrappa. Under Stornorrforsbygget anlades en ny laxtrappa vid nya dammen.1960 stod trappa färdig. Den var 240 meter lång och 18 meter hög och bestod av en serie småfall med bassänger emellan, där fisken kan vila och ta ny sats mot nästa trappsteg. I den översta bassängen togs fiskarna upp med håv. Laxtrappan är Umeälvslaxarnas och havsöringarnas enda väg till lekplatserna i den outbyggda Vindelälven. En del av fiskarna användes till avel, resten vandrade vidare upp i Vindelälven.

2007 påbörjades arbetet med en ny laxtrappa som står färdig 2010, efter ett års senareläggning. Den nya laxtrappan är 300 meter lång, Sveriges längsta. Den består av 76 fack 3x3x3 meter. Stegen som fisken ska ta sig upp är 3 dm. Trappan byggdes enligt en princip från Ice Harbord dammen i Nord-Amerika, men är hälften så bred. Den nya trappan får en dubbelriktad funktion, som gör den unik, den kan både ta upp lekande lax och ta ner smolt i samma trappa. Tidigare har laxynglen, smolten, tagit sig ner genom kraftstationens turbiner, med en dödlighet på ca 25 %. Nu kan ynglen istället ta sig trappsteg för trappsteg via laxtrappan ner och sedan ut till havs.

Vid laxtrappan finns även ett nytt minikraftverk, för att ta tillvara lockvattnet i laxtrappan, en fallhöjd på 22 meter. Den nya laxtrappan är första steget mot en förlikning, efter en 50 år lång fisketvist mellan Vattenfall och enskilda och allmänna fiskeintressen längs Umeälven, Vindelälven och Laisälven.

Laxhoppet och laxsläppet. Innan de uppvandrande fiskarna i Umeälven når fram till laxtrappan vid kraftverksdammen passerar de ett fall vid Laxhoppet. Där kan man få se lax och öring hoppa genom forsen på väg uppför älven.

Nättingfiske. Nättingfiske (nejonögon), har inte bedrivits i Sörfors i någon större utsträckning. De flesta stannade längre ner i älven och fångades i Klabböle.

Under 1960/70-talet fickVattenfall problem med nätting i sina underjordiska kylpumpar. Pumparnas placering gjorde, att massor av nätting fastnade där. Karl-Gustav Westman och Henry Hampusson, Sörfors, fick arrendera rätten, att ta hand om den nätting som fanns. Ibland fick de rycka ut mitt i natten för, att rensa. Nejonögonen röktes eller såldes levande för annan tillagning. De levererade även till Umeå Universitet för utbildning och forskning. I början på 1980-talet gav Vattenfall upp, omplacerade pumparna och nättingfisket tog slut.

Flottning. Timmerflottning i Umeälven började omkring 1775. Timmer som skulle transporteras ned till Umeåtrakten och sågverken där, skickades efter älven (bl.a till sågverken i Norrfors och Baggböle). Flottningsarbetare såg till, att timret inte "brötade sig" eller fastnade på stränderna. Flottarbåt och timmerhake var flottarens viktigaste redskap. Tyvärr så var flottningen ett besvär för byborna, eftersom timret bl.a slog sönder laxfiskebyggnaderna. Men det skapade också arbetstillfällen för många sörforsbor, som flottningsarbetare.

När Stornorrfors Kraftverk byggdes, minskade vattnet efter den gamla älvsfåran. Vattnet leddes genom Tvärån och Kanalen och detta blev även timrets väg. En flottningsränna byggdes i Kvarnbäckens dalgång, under vägen vid Kvarnsvedjan, efter älvskanten till utloppet i Klabböle och ut i Umeälven. Flottningsrännan var ca 6 km lång och byggdes av stålplåt på betongfundament.

1981 upphörde flottningen, som ersattes av lastbilstransport, och rännan skrotades.


 

Förening- och idrottsverksamhet

Sörfors Samfällighetsförening (f.d Sörfors Byamän). Samfällighetsförening för fastighetsägare med mantalsatt jord, ursprungsfastigheter i byn. Föreningen förvaltar byns samfälligheter och tillgodoser medlemmarnas intressen

Sörfors Intresseförening bildades 1976. Tidiga arbetsuppgifter för de olika kommitterna var bl.a barndaghem i byn, affären, eltaxan och badplatsen.

Sörfors IF bildades i mars 1931, med huvudsakligen skidåkning och friidrott på programmet. Föreningen hade stora framgångar i skidåkning med bl.a Henrik Lundberg, Märta Öberg, Celes Åström och Johan Person.

1932 byggdes den första fotbollsplanen på Älvdungen och 1937 började klubben med fotboll och spelade 1944-45 i division III. Laget fanns då, vid ett tillfälle, med på stryktipset. Sörfors var ett av de bättre lagen i umeåområdet och spelade i norrländska serien. Skickliga spelare var bl.a Harald Sjöblom, Ernst "Hajen" Forsgren, Karl-Erik Forsgren, Sven Eriksson och Kalle Danielsson. I mitten av 1960-talet lade många spelare och ledare av och Sörfors hade inget lag i seriesystemet, under ca 4 år. 1969 bildades Klabböle/Sörfors IF:s fotbollssektion, en sammanslagning av fotbollsverksamheten i Klabböle IF och Sörfors IF. Sammanslagningen upphörde under 1990-talet, efter drygt 20 år. Övriga idrotter i verksamheten har varit ishocky, brottning, bordtennis och tennis.

Hört på fotbollsplanen: " - Je vahl int strafsér se pojkar. Je vejt ju att je ska ti slåttanna i möran". " - Ba den där fulingen gick borti höle då skull e fäll gå bra få in bölln."

Sörfors Golfklubb bildades i februari 1992, på initiativ av bröderna och dåvarande markägarna Håkan och Olof Örberg. Från 1999 är detta en 18-håls bana.

Sörfors Jaktklubb. En jaktklubb bildades den 1 september 1939, av intresserade jägare inom byn. Som medlem skulle man vara markägare eller son till markägaren. Från början var det huvudsakligen småviltjakt, som ekorre, hare, räv och skogsfågel. Den första älgen sköts först i september 1948, en älgko, på Långmyran. Föreningen har varit mycket verksam som förutom jakt och jaktvård anordnat studiecirklar m.m.

Sörfors Kooperativa Kvinnogille. Gillet bildades den 27 februari 1945, och var en kvinnoförening som skulle vara en länk mellan Konsum och hemmen, men Kvinnogillet arbetade även med humanitära insatser. Varje år anordnades bl.a en Luciafest där intäkterna gick till olika organisationer, bl.a Norgehjälpen, Europahjälpen, Röda Korset, Finlandshjälpen och cancerforskningen. Varje år gjordes ett besök på Backenhemmet, där pensionärerna bjöds på kaffe och sång.Varje termin hölls studiecirklar, om sådant som berörde hem, hushåll, barn och kooperativa ämnen.

Sörfors Bönhusförening. På 1920-talet var nuvarande Betel en biograf "Odéon" och danshak, och senare bostad för tattare. 1935 blev Betel gudstjänstlokal. Sommaren 1971 renoverades bönhuset och kök, toaletter, elvärme, vatten och avlopp installerades. Verksamheten kom igång på allvar med bl.a gudstjänster, symöten, söndagsskola, bibelstudier och sånggrupper.

1985 bildades Sörfors Bönhusförening. Samma år köpte föreningen, Betelkapellet av Umeå Baptistförsamling. Betel används nu även för annan verksamhet. Som ex har Sörfors Byamän sina årsmöten i lokalen.

 

Arrangemang

Fallens Dag arrangerades av Vattenfall och Umeå Kommun, i juli, under åren 1973-98, med uppehåll för åren 1995 och 1997. Under några tillfällen under dagen öppnades dammluckorna och ca 1.000 kubikmeter vatten rusade fram i älvfåran. Olika arrangemang ( bl.a visningar av Stornorrfors Kraftverk, Norrfors Fiskodling, Laxtrappan och Kraftverksmuseet i Klabböle) och uppträdanden presenterades under dagen, mellan vattenpåsläppen..

 

 

 

Midsommarfirande med resning av midsommarstång har bl.a firats vid Tvärån på Himlaberg.

Valborgsmässoafton. Den första valborgsmässoaftonen, med fackeltåg och bål firades vid Kvarnbäcken i Stornorrfors 1955. Arrangörer var Stornorrforsens Arbetares Samarbetskommitté och Sörfors Scoutkår. Premiärtalare var folkskollärare Alf Ersson Sörfors (1901-1968). Valborg har därefter firats, vid flera tillfällen, på olika platser i byn.

"Sörforskalaset", En byaträff arrangerades under ett antal år under 1970-talet, på "Blåtiran i Hössjö. Träffen har därefter även arrangerats på byastugan i Norrfors.

Dans. Den första kända dansbanan i Sörfors anlades på Dahlgrensberget vid vattenreservoaren. Den brann i början på 1900-talet. Danser arrangerades därefter på ett flertal ställen, i byn, ex.v på biograferna Röda Kvarn som brann 1925 och Odéon (nuvarande Betel).

När idrottsföreningen byggde Älvdungen anlades även en festplats med två dansbanor, skjutbanor, tombola, servering m.m. Festplatsen invigdes pingsten 1934. Älvdungen var under många år, en av Umeåbygdens populäraste tillställningar och besöktes av 1.000-tals gäster, som tältade i närheten av festplatsen. Både lokala och rikskända artister har uppträtt på Älvdungen, som bl.a Sten & Stanley, Peter Holm, Carl-Gustav Lindsteth & Arne Källerud m.fl. 1967 uppträdde "Black and White strip tease show" en stripteaseföreställning från Stockholm.

 

Gårdsmusikanter och tivoliuppvisningar. Gårdsmusikanter förekom under 1900-talet. Kringresande tivolisällsskap satte upp tält och hade uppvisning med trolleri, kraftkarlar m.m

Ca 1955 turnerade "Stålfarfar" Gustaf Håkansson (Helsingborg 1885-1987) tillsammans med ett tivoli som satte upp sitt tält på dåvarande August Perssons åker vid vägen. Deras största attraktion var en fembent gris. Vi barn fick "anställning" mot fribiljetter och hjälpte till med diverse småsysslor. På bilden ses "Stålfarfar" och jag Per-Anders, ca 7 år.

 

 

 

Sevärdheter

Umeleden. Umeleden invigdes i juni 1986. Det är en cykel- och billed som binder samman sevärdheter i älvlandskapet uppströms Umeå: Bölesholmarna (badplats, promenadstigar och grillplatser), Klabböle kraftverksmuseum (Umeå Energicentrum med bl.a museet, äventyrslekpark, rum för teknikexperiment och café), Stornorrfors kraftverk (ett av Västeuropas största kraftverk, visas av guider under sommaren), Laxhoppet (utsiktsbrygga nedanför dammen i Sörfors, där du kan se laxen hoppa uppför små vattenfall), Laxodlingen Norrfors (en av Vattenfalls största fiskodlingar, ca 94.000 laxsmolt och ca 22.000 havsöringar sätts ut varje år), Hällristningar i Norrfors, Soldattorpen i Brännland (torp från 1600-talet ombyggt till värdshus), Baggböle herrgård (herrgård från 1840-talet med servering), Arboretum norr Baggböle (trädgård, gångstigar, grillplatser, utsiktsplatser), Backens kyrka (Umeå landsförsamlings kyrka, den största av länets senmedeltida kyrkor).

 

Hällristningar. Vid Norrforsen i Umeälven, mellan byarna Norrfors och Sörfors, vid forsen, på Truthällarna, finns ett område med en av Sveriges nordligaste hällristningar. Ristningarna är gjorda under perioden 3000 - 2000 f.Kr. Upptäckten gjordes sommaren 1984 av Margareta Backe, Lars Forsberg och Per Ramqvist, forskare vid Arkeologiska institutionen vid Umeå Universitet. Av de 54 hällristningar som hittades föreställer 27 älgar, 7 liknar båtar, 5 gropar, 2 är människoliknande och 13 figurer har inte kunnat bestämmas. Hällristningarna renoverades under sommaren 2010.

 

 

 

 

 

 

 

Några Sörforsprofiler och personligheter

Hanna Jonsson ("Lill-Hanna"). En tragisk levnadshistoria hade Hanna Jonsson, allmänt kallad "Lill-Hanna". Hon kom till Sörfors på 1880-talet, från Yttersjöhållet, och gifte sig med Johan Jonsson. De båda bosatte sig efter giftermålet i Sörfors, men Johan dog redan efter några år och lämnade Hanna ensam med deras lille son. Det blev en svår tid för henne att försörja sig och samtidigt sköta ett litet barn. Hon hjälpte till i gårdarna där man behövde extra arbetskraft, och dessutom vävde hon tyger och trasmattor till försäljning. Efter några år började hon sällskapa med en separator-försäljare som kom till byn då och då. Och så hände det som inte fick hända. Hanna blev med barn, och separatorförsäljaren ville inte vara med längre, utan for och lämnade henne i sticket. Hanna grät säkert ofta över både sitt eget öde och det blivande barnets framtid. På den här tiden var det inte lätt att vara "en oäkta unge", det vill säga ett barn fött utom äktenskapet. Bäst vore det om barnet var dödfött, tänkte nog Hanna, och så snörde hon sig hårt för att inför grannarna dölja den bistra sanningen. Så kämpade hon på och hjälpte folk med olika arbeten tills dagen kom då hon skulle föda. Medan sonen var i skolan födde hon sitt andra barn i sin ensamhet. Ingen vet hur pass livskraftigt det lilla livet var, eller om det kanske var dödfött, i vart fall levde barnet inte länge. I sitt förtvivlade tillstånd gjorde Hanna en dumhet. Hon gömde det döda barnet på vinden, städade undan i huset, gjorde sina dagsverken som vanligt, och trodde att ingen lagt märkte till hennes tillstånd. Men visst hade grannarna förstått hur det var ställt, och började också förstå att födseln måste ha skett. Men var fanns barnet? Funderingarna och pratet spreds allt vidare och efter någon tid kom fjärdingsmannen hem till Hanna för att förhöra sig om hur det hela låg till. Och bekännelsen kom. Hon hade tänkt hemlighålla allt. Ännu låg barnet kvar på vinden. Hon hade inte tänkt anmäla det till begravning utan göra sig av med det i älven. Hon skulle gå med en packe mattor till Brännland och samtidigt ta ett paket till med sig, som hon skulle kasta i älven när hon gick över bron. Efter den bekännelsen blev det rättegång och Hanna dömdes för barnadråp till två års fängelse, som hon avtjänade på Långholmen. Ett hårt slag för den lilla familjen. Men Hanna måste iväg och sonen togs om hand av släktingar.

Efter avtjänat fängelsestraff kom hon sedan tillbaka till sin son och sin lilla stuga och bodde där till omkring 1925. Huset ligger centralt till vid daghemmet, och backen ner till f.d affären kallas än i dag för "Hanna-backen".

Ett tragiskt livsöde av en stark kvinna, som säkert förstod att pratet, tisslet och tasslet om henne och hennes handling skulle blomma upp när hon kom tillbaka. Men hon levde sitt liv med högburet huvud, i vetskap om att hon hade tagit sitt straff och nu måste ha rätt att leva sitt liv i fred. Sin handling hade hon inte gjort i någon ond avsikt utan enbart av kärlek till det barn som hon burit inom sig. Hon visste vad en "oäkting" skulle komma att få utstå av onda tungor i sin omgivning. Och barnet hade inte bett om att få födas till världen. Det var hon själv, som i kärlek till en man som svek henne, hade avlat ett nytt liv. Nu var barnet borta. Hon hade avtjänat sitt straff och hade rätt att leva i frihet. Det kunde ju också mannen göra. Han hade ju lika stor skuld som hon, egentligen.

Hanna var liten, söt och näpen. Och hon var stark.

 

 

Tov-Erik (Erik Eriksson). Tov-Erik var född i Sörfors och bodde där, ogift, hela livet. Det berättas, att han efter en olycklig kärlekshistoria, i sin ungdom, blev inbunden och säregen. Tov-Erik var en ovanligt stark person som det finns flera historier om. När inte hästen orkade dra lassen spände han ifrån och drog dem själv.

En grabb skulle skämta med honom och lossade kättingen som höll tunnor med tjära på flaket. När tunnorna började rulla mot honom tog han och bollade med dem.Grabben som gjort hysset försvann snabbt från platsen.

Tov-Erik var stark, men han var mycket snäll. En gång hade han varit i Brännland, på andra sidan Umeälven, och köpt en gris av häradsdomaren. Grisen följde med Tov-Erik som en hund. En dag träffade han häradsdomaren som frågade honom hur det gick med grisen. -Det går bra, den är mycket klokare än vad du är, svarade Tov-Erik.

En gång slog åskan ned så ringarna på vedspisen rasslade. Tov-Erik sa lungt: -Grassér (lev om) måttligt.

Tov-Erik bodde ensam och städning var inte hans starka sida. En gång, när han blivit gammal och lite skröplig skulle grannkvinnorna hjälpa honom, att städa och göra fint i stugan. Det blev så fint, så han utbrast: - Nu måste jag ta in geten och grisen, så de får se hur det ser ut när det är nystädat. Det hör till saken, att get och gris brukade ha fritt tillträde till hans stuga. Kvinnorna förfasade sig över, att kräken åter skulle få komma in i stugan, men Tov-Erik menade, att de inte hade något, att säga i saken, för det var han som hade betalat för städjobbet.

Enligt en annan historia var han en gång ute och drog en dyngtunna lastad på en släde, men på barmark. När en granne fick se detta sa han: -Nu har Tov-Erik vurti tokut. Nu måst ja ut å prata me han. Men Tov-Erik förklarade: -Nu ha ja i fjorton dar haft köttsoppa stående under sängen, å till slut vart ja så stinn så ja måst ut å rej åme. (Han måste springa av sig). Tov-Erik dog under 1930-talet.

 

 

Sara-Lotta "Mjöl-öge" Hon var fattighjon och gick omkring med sin tiggarkorg. Hon kom från Vännästrakten och var känd i många byar. Namnet "Mjöl-öge" kommer av, att hon brukade säga: -Kund ja få en mjöl-domt? Bara på öge. (Kunde jag få en gnutta mjöl? Bara lite grand.) Folk gav henne oftast det och hon fick ihop rätt mycket mjöl under sina besök.

Sara-Lotta såg väldigt dåligt, och det berättas, att hon en gång kom in till en annan bybo, som höll på, att göra palt. Hon missuppfattade situationen och frågade: -Hall du på å kleta murn? (Håller du på att krita muren?)

 

 

 

 

 

 

 

 

Anders Jonsson Sandström "Blåmålarn i Sörfors" (t.v på bilden) (1815-1882). Sandström blev genom giftermål ägare till hemmanet Sörfors nr 3. Han var nämndeman, bygdekonstnär och finsnickare. Han målade även tapeter och fick namnet "Blåmålarn i Sörfors". Han skar då ut träsnitt med olika motiv. Dessa tapetstockar ströks med färg som trycktes mot tapeten. Sandström var en mycket betrodd man med många uppdrag i byn.

Anders son Olov Sandström (1850-1919) övertog hemmanet och även han blev nämndeman och hade många uppdrag inom byn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Petrus Jonsson, (1878-1962) var en händelsernas man, driftig och orädd. Han föddes i Sidensjö i Ångermanland och kom med sin familj till Sörfors 1915. Jonsson köpte hemmanet nr 2-C och sedan även hemmanet nr 1-A. Han var en av dem som tog initiativet till att Sörfors fick elektricitet och var Elföreningens förste ordförande. Han var med och byggde en kvarn och en såganläggning, drev jordbruk och var även en duktig predikant. Under några år var han också nämndeman. Hans initiativförmåga gav inte alltid de resultat han hade tänkt sig. Kvarnen såldes, sågen gick i konkurs, revs och flyttades bort, och predikanten själv ändrade sinnelag, lämnade familjen och flyttade söderut.

 

 

 

 

Jonas Dahlgren, (1894-1966), var hemmansägare, men hade också sociala uppgifter som byaskrivare och kommunal förtroendeman. Han fick tidigt ta över ansvaret för jordbruket när fadern dog, men förutom detta arbete var Dahlgren socialt intresserad. Jordbrukarnas problem intresserade honom och han blev ordförande för Bondeförbundet i Sörfors. Detta uppdrag hade han från ca 1930 och ett 30-tal år. Dahlgren hade ett flertal uppdrag, bl.a brandsyneman, ombud för brandförsäkringsbolaget Fylgia, roteombud (kontrollerade mantalsskrivningarna mot kyrkoböckerna), byns ombud i taxeringsnämnden, stämningsman (delgav personer stämningar eller andra lagsökningar från Kronofogden), kristidsombud under andra världskriget (Kristidskommissionens uppdrag att bl.a räkna byns djurbesättningar, kontrollera avslaktning och dela ut ransoneringskort), ordförande och sekreterare i byastyrelsen, ledamot i byns valnämnd, m.m.

 

 

Olof Löfgren, (1910-1978), var tidigt idrottsintresserad och var med och bildade Sörfors IF 1931. Han var föreningens kassör fram till 1940 och därefter ordförande, under flera år.. Han övertog hemgården 1936 och drev jordbruk. Utöver jord- och skogsbruket drev Löfgren entreprenörverksamhet med traktorer och grävmaskiner. Löfgren hade ett flertal uppdrag, bl.a ordförande i Sörfors arbetarkommun (1945), ledamot av kommunalfullmäktige (1945), suppleant i kommunalnämnden (1950 och ordf. 1963), nämndeman vid Umeå domsaga (1947), ordförande i byastyrelsen (1952), m.m.

Olof Löfgren var gift med Syster Löfgren (Lundström 1904-1978). Många är vi säkert, som köpt ägg av Syster Löfgren och kanske blivit bjudna på hennes fantastigt goda paltar.

 

 

 

Olof Julius Sjödin, (1898-1979). I samband med kraftverksbyggena flyttade många människor hit. De flesta lämnade orten när arbetet var avslutat, men några stannade kvar. En av dem som stannade för gott var Olle Sjödin. Han kom hitflyttande med sin familj i samband med Stornorrfors kraftverksbygge. Han arbetade som facklig ombudsman, intresserad av juridik, och hjälpte till med deklarationer och bouppteckningar. Sjödin var musikalisk, spelade både fiol och luta och sjöng sina visor till eget ackompanjemang. Texterna handlade ofta om självupplevda händelser.

 

 

 

 

 

Jean Ragnar (Helge Ragnar Lundmark), (Umeå 1924-2014). Bildkonstnär och tecknare, ofta med motiv tagna från naturen. Utställningar: Västerbottens läns museum Umeå, Krognoshuset Lund, Eklunds Konstgalleri Umeå, Kiruna konstgille, m.m. Representerad på bl.a Nationalmuseum i Stockholm.

 

 

 

 

 

Holger Nyberg, (1905- ?), emigrerade tillsammans med sin bror Alvar, till Usa, som 17 åring. Båda återvände till Sverige 1931, och startade tillsammans med sin far Erik Nyberg, en plåtslageriverkstad i Umeå och Vännäs. 1947 återvände de till Usa och blev amerikansk medborgare. Men han kände mycket för sin hembygd i Sörfors och folket där och besökt Sverige vid flera tillfällen. Han återvände till Sverige och Sörfors i juli 1984 och överlämnade två handskrivna böcker, som gåva till Sörfors Byamänn. Böckerna innehåller minnen från seklets barndom och framåt. Böckerna är illustrerade med egna teckningar.

Juni 1988 besökte han Sörfors igen och överlämnade en vikingahjälm och en sköld, vackra arbeten som han hade gjort själv.

På bilden ses Gunni Westman, Martin Löfqvist, Holger Nyberg (med vikingahjälmen), Gudrun Ahlgren, Gun-Marie Löfqvist, Eivy Sundqvist, Jan Forsman och Almar Lindberg. Samtliga har med stort intresse deltagit för att dokumentera Sörfors historia.

 

 

Sixten Nordström, (1944-2013). Han var fram till sin död, ordförande i Sörfors Samfällighetsförening. Sixten var en skicklig maskinförare och anlitades av många för grävningsarbeten, snöskottning m.m

 

 

Gunni och Karl-Gustaf Westman. Mina föräldrar (Gunni 1911-2007 och Karl-Gustaf 1918-2005), har båda arbetat med, att dokumentera byns historia. Min far har varit sekreterare i byastyrelsen, samma uppdrag som även min morfar, Jakob Sandgren (1883-1955), hade. Min far var även med och bildade Sörfors Intresseförening.

Min mor har deltagit i ett flertal föreningar och arrangemang i byn, bl.a Kvinnogillet och studiecirklarna om byns historia, som resulterade i "Ett sekel i Umeås bygder - Sörfors" och boken "Sörfors - en förändringens bygd - 1987".

Mina föräldrar har under årens lopp samlat på gamla saker, gamla handverktyg, fångstverktyg, gamla böcker, husgerådssaker, antika möbler, klockor, pipor m.m En stor del av detta, finns nu inrymt i detta härbre, från 1823. Detta härbre ägs numera av mig, Per-Anders Westman.

Några av de mera ovanliga objekten är bl.a en gammal cykel från 1850-talet, och ett såll, tillverkat av ett kojuver. Dess äkthet behöver ingen betvivla. De kvarvarande spenarna är ett fullt tillräckligt och makabert äkthetsbevis.

I mitten av 1930-talet, ca 16-17år, satsade min pappa sitt sparkapital, på 2 kronor och 50 öre och köpte en kista på en auktion. Innehållet känner jag tyvärr inte till, men det blev starten på hans samlarintresse, något som skulle vara i över 60 år. Min pappa var målare. Denna yrkesgrupp tillhörde de första som fick lediga lördagar. Det passade min pappa ypperligt för, att åka omkring till auktioner i trakten. Min mor följde oftast med, både som mycket intresserad, men ibland också som "bromskloss", har hon berättat. De flesta fynd som mina föräldrar gjort under alla år, finns dock fortfarande kvar.

Till en av de mera planlagda förvärven hör klocksamlingen. Den består av över 60 ur. De flesta från tidigt 1800-tal, en tid då England var stor klocktillverkare-nation. Den äldsta klockan är tillverkad av John Ward i London, år 1780. Men den är troligen inte den mest sällsynta i samlingen. Det är säkerligen en klocka med inbyggt slagverk som sprider sina toner för såväl kvartar som timmar. Klockan i handen på bilden är inte lika gammal - men orginell. Snodden är nämligen tillverkad av hår från en människa. Dessutom finns ett antal armbandsur, bordsur, pipor, gamla mynt och sedlar m.m i samlingen.

I biblioteket finns bl.a ett välbehållet exemplar av Oscar II:s diktsamling och inbundna årgångar av Allers familjejournal från 1904 och några år framåt.

 

 

 

 

 

 

 

Bild 1.

Gunni och Karl-Gustav var båda musikaliska, (Gunni, orgel, piano, gitarr och sång och Karl-Gustav, fiol och sång) och deltog ofta vid olika sammankomster, t.ex vid uppvaktningar, på Ordenshuset, Betel m.m. Både Gunni och Karl-Gustav berättade också historier, på dialekt. Karl-Gustavs berättelser sändes även på Västerbottens Radion, 1993. Karl-Gustav har också visat diabilder på Betel bl.a från Umeälven och sina resor.

Vid uppvaktningar var de ofta utklädda. På bild 1 ses fr.v Karl-Gustav W, Gunni W, Alice Granberg och Syster Löfgren. Bilden är troligen tagen i början på 1960-talet, i Westmans rum, i samband med någon uppvaktning.

 

 

 

 

Bild 2.

Bild 2 är troligen också tagen, vid någon uppvaktning på 1960-talet, men i atelje.

På bilden ses Syster Lövgren, Signe Karlsson, Eline Holmlund, Karl-Gustav Westman, Enok Johansson, okänd, Alfhild Rehn.

Sittande från vänster: fru Berglund, okänd, Gunni Westman, Mary Åhman, okänd.

På golvet Elsie Andersson. Troligen den som skulle uppvaktas!

 

 

 

 

 

 

Gunni Westman berättar

"Några minnen från mina första år i Sörfors"

När vi kom till Sörfors i oktober 1919 hade skolan för året redan börjat. Trots att jag inte fyllt åtta år hade jag gått mina två år i småskolan och skulle egentligen börja tredje året som hölls i Ordenshuset. Småskolan var i vårt hus och det skulle ju bli bra att gå om andra klass. Hilma Nordström, senare Forsgren, var lärare och bodde i kammaren bredvid skolsalen. Vi fick klara oss med köket och ett rum på vinden. Det blev så många nya seder och upplevelser för en åttaåring.

Den första julen hade mamma bjudit in några vänner. Bernhard och Eva Sofia Löfgren, Jonas och Lotta Dahlgren och sen de två lärarna, Malin Nordström och Hilma Nordström. De var ju ganska unga då. Vi lekte lekar minns jag. Bland annat "Lyfta kopp". Ett antal kaffekoppar vändes upp och ner. Under hade man lagt ett kol för sorg, en grankvist för lycka, någonting rött för kärlek, ring för förlovning och en liten docka för barn. Kopparna blandades och var och en fick lyfta en kopp och se vad som skulle komma att hända under det nya året. Det kunde bli både roligt och allvarligt. Sist minns jag hur de två då ogifta lärarinnorna gick ut i mörkret till vedboden för att ta det första de fann och komma in med. Det skulle föreställa deras tillkommande. Det kunde vara mossiga björkpinnar, brädlappar eller dyligt.

Seden att kasta in julklappar förekom i början av 1920-talet. Meningen var att man osedd skulle ge varann gåvor. Vi barn tyckte det var spännande att få paket inkastade och man skulle ju helst försöka få fast givaren.

Jag har minne av en julafton när jag skulle ge mina lekkamrater var sitt paket. Hos den första hann jag kasta in julklappen och springa en bit, men hennes äldre bror hann ikapp mig. Han tänkte bära mig tillbaka, men jag skrek och sparkade så han måste låta mig gå.

Hos min andra kamrat svek modet när jag kom i farstun. Jag satte paketet på dörrhandtaget på utsidan och gick sen in och hälsade på. När min kamrats föräldrar kom in från ladugården så hittade de paketet. De undrade vem som lämnat det. Jag sa ingenting förrän vi var vuxna.

Det som här följer hände troligen 1920 eller 1921. TV och radio fanns ju inte, så vinterkvällarna blev ganska långa. Ett trevligt avbrott var därför när vi fick besök av sörforsgubbar som kom och hälsade på sedan de gjort undan ladugårdsarbetet på kvällen. Några jag särskilt minns var Nils Andersson (Nings Annersa), Bernhard Löfgren, Karl Löfqvist och Nils Sandén. En historia de berättade fastnade för alltid i mitt då 9-10-åriga huvud:

Händelsen utspelade sig någon lördagkväll när det regnade, och det var nog inte så gott om nöjen den tiden. Tre pojkar möttes och diskuterade vad de skulle göra. En av dem hade en flickvän i Klabböle. Han föreslog de övriga att följa med, fanns ju fler flickor i Klabböle. Iregn och rusk travade killarna iväg. Men den ene, som inte hade någon flicka som väntade, hade tänkt ut en plan. Så snart de kom till Klabböle och flickans hem gick han snabbt in, orienterade sig kvickt till salen där flickan låg och frågade om han fick ligga hos henne, och det fick han. När den egentlige friaren kom in var platsen redan upptagen. Och "in under langullfälln lave jänta had ja ne vart å skönt" berättar vår besökare.

I min lilla hjärna föreföll det inte så vidare med en friare, som i regn och rusk gått från Sörfors till Klabböle och sen krupit ner in under fällen i blöta vadmalsbyxor. Skorna torde han väl i alla fall ha tagit av sig.

 

Sommarredaktionen i VK. Under sommaren 1978, presenterade Västerbottens Kuriren ett antal byar i Västerbotten. I juli blev det Sörfors tur och redaktionen hade installerat sig hos Karl-Gustav och Gunni Westman, på hemmanet nr 3 i Sörfors - noterat redan på en karta från 1697.

En gård med anor. När mina föräldrar köpte den här gården 1919 fanns här en massa halvbrända papper och böcker, berättar Gunni Westman. Det var nog dokument som rör byns tidiga historia, för de som haft hemmanet tidigare har ofta varit åldermän.

Infödda och nyinflyttade trivs samman i Sörfors by

I hjärt punkten i Sörfors by slår nu VK:s sommarredaktion till. VK "inhyses" hos Gunni och Karl-Gustav Westman och ganska precis mitt i den ungefär 7 km långa byn. Vid trevägskorsningen, där en väg bär utför mot riskabel kurva och Sörforsbron, en väg krumbuktar sig mot Klabböle och en väg går upp mot tät- bebyggelsen i byn.

Gammal tradition är knuten till den gård som Westmans bebor. Det syns inte på utanskriften - i samband med att hemmanets gamla västerbottensgård flyttades över vägen till den nuvarande placeringen blev huset påbyggt och radikalt förändrat. Men uppe i backen står ännu ett härbre med årtalet 1823 och hemmanet nr 3 i Sörfors finns redan på en byakarta från 1697 - då bestod byn av åtta hemman.

Gamla papper Äldsta dokumentet i byns ägo är för övrigt från 1660, men vad det handlade om vet inte makarna Westman, för det finns inte i avskrift och var visst rätt illa tilltygat. Det ligger i alla fall tillsammans med de andra gamla dokumenten i säkert förvar i en bankbox.

Blir det någon stund över för VK:s sommarredaktör i Sörfors har han ändå möjlighet att ta del av byns övriga handlingar, för de finns i avskrift hos Karl-Gustav Westman, som är sekereterare i byastyrelsen. Avskrifterna gjordes på sin tid (ca 1960 anm), av komminister Sture Palm, Backen, som för hela jobbet tog 75 kronor! Ändå var det visst en och annan i byn som grumsade litet och tyckte det var dyrt. . .

Varannan i byn hette Sandström På hemmanet nr 3 har tydligen under årens lopp många trådar löpt samman. En tidigare ägare var byålderman Olle Sandström, farfar till fastighetsrådet Torsten Sander, Umeå.

Gunni Westmans föräldrar köpte gården 1919. Hon var åtta år då, och man kom flyttande från Järvdal i Vännäs. Hon minns att det då i gården fanns massor med halvbrända handlingar och böcker, som förstås inte togs till vara.

På logen fanns dessutom en mängd tapetstockar. De hade på sin tid använts av "Blåmålar´n", som också var en Sandström. De tapetstockarna hamnade visst sedan på museet, och VK-reportern tycker sig minnas att den mångkunnige artisten Evert Larsson i Hössjö en gång berättade att någon av de tapetstockar han använde kom från Sörfors. Var och varannan människa i Sörfors förr i tiden tycks för resten ha hetat antingen Sandström eller Eriksson.

Än i dag lever en del gamla traditioner i byn, och när ägare "i mantal satt jord" skall träffas enligt gammal sedvänja sker kallelse på gammalt beprövat sätt med "byasedel" : K-G Westman skriver ut tre kallelselappar, som sedan skickas från gård till gård. Det tar någon vecka, men var så säker på att alla fått kallelsen, även om kanske bara hälften av de femtio "skatteägarna" kommer till byastämman.

Jämsides med den här gamla gemenskapen har emellertid också uppstått en ny gemenskap i och med att Sörfors fått en inflyttning och nu uppskattningsvis har runt 500 invånare.

 

Sörfors-träffen - Vi har fått en fin inramning, tycker Gunni och Karl-Gustav Westman. Hit har kommit folk av alla yrken och stånd - läkare, professorer, lärare och jag vet inte allt. Och det är verkligen trevligt folk, som gärna vill göra något för byn. Sedan fem år hålls ett årligt "Sörforskallas" i Hössjö(!), och där brukar bortåt hundra personer samlas. Initiativet till den här årliga festen togs av Margareta Lundström, som är lärare i byn.

Den första Sörforsträffen hölls lördagen den 23 februari 1974. Då samlades ca 150 personer, på Blåtiran i Hössjö. Där hade Margareta och Kent Lundström, med god hjälp, ordnat en träff där ingenting saknades vare sig ifråga om god mat eller dito stämning. Och så var det givitvis dans till fram på småtimmarna. Det var första gången en byaträff i den här stilen för Sörfors-bornas del, men säkert inte den sista. Åtminstone hoppades Karl-Gustav Westman det i sitt tacktal till alla som hjälpts åt att göra träffen så trivsam. På bilden ses bl.a Anders Holmgren, Gustav Norrman och Marie Holmgren f. Löfgren.

 

 

För ett par år sedan fick gemenskapen i byn ännu fastare former, för då bildades en intresseförening, där både gamla jordägare och nyinflyttade är medlemmar. Ordförande i den föreningen blev då Kent Lundström, Margaretas man.

Text Bertil Olson

Övriga tidningsreportage från, bl.a Sommarredaktionen

 

 

Alice Granberg berättar

"Om kalasen i äldre tider"

Ja, det var på de stora kalasens tid, då giftermål och människors bortgång skulle firas med en myckenhet av mat och dryck. Så var sedan här i Umeåtrakten. Jordfästningarna förr var som regel alltid före högmässan på söndagen. Man körde till kyrkan efter häst och efter färdvägen räknades alltid efter hur många hästar det fanns i "gravölsraden". Antalet hästar berättade om det var en liten begravning eller om det var ett "storgravöl".

Även om fordonens antal var få skulle förplägnaden ändå vara nästan densamma. Det skulle vara en s.k. "storsmörgås" på morgonen och efter den kaffe med bröd. Och inte lite bröd heller. Bland annat en stor skiva saffransbröd, nästan 2 cm tjock och skuren på snedden för att bli stor och rejäl, och så en skorpa, kanske någon mjuk kaka och 6-7 sorters småkakor. Den stora skivan saffransbröd kallades "Välkömme".

Ja, så var det då dags att åka iväg. Alla deltagare hade fått sin "fählmat" samlat i en fem kilos påse, och ni må tro att barnen, om deras far och mor var med till "gravöls", passade "gravölsrada" och tog reda på påsen med innehåll. Hände det att släktingar "utbyss" ifrån kom som inte varit med hemma på morgonen, tog man alltid med sig smörgåsen och fählmatn, hyrde in sig i någon gård på Backen, och där fick de då sitt kaffe och sin förplägnad före jordfästningen. Efter jordfästningen skulle högmässan i kyrkan övervaras. När den var slut åkte man hem till "gravölsgårn" igen för en rejäl middag, som då stod dukad och klar med ljus och brutna servetter och bordsdekorationer med svarta krusiduller på.

Och maten, ja det var hårt bröd, hembakt sötstöpt mjukt bröd, smör och massor av hemgjord smörgåsmat. Sedan soppa med ost och kex eller annat tilltugg, vidare fisk, potatis och sås, och sedan en varm kötträtt med grönsaker och sås. Till sist en god efterrätt. Den kunde vara av varierande slag. På min tid var det oftast hemgjord glass, men kunde även vara fruktsallad, holländsk rispudding eller dylikt. Längre bakåt i tiden var nog fruktkräm mest vanlig. Till efterrätten serverades oftast en mandelform och den s.k. stortårtan. Den var bakad av smördeg med plommonmosfyllning. Man sporrade runt ett stort kaffefat, vek degen dubbel över plommonmoset och gräddade. Till sist serverades kaffe med "storkringlan". Var någon med som inte kände till vår sed, stod dom handfallna, bet några tuggor ur kringlan och visste sedan inte hur man skulle orka äta upp allting, tills dess tiokilospåsar delades ut att stoppa godsakerna i, för nästan allt bakverk var avsett till "fählmat". Det var säkert en kvarleva från en tid då socknarna var stora och färdmedlen var enbart hästskjutsar. Då kunde det kanske vara nödvändigt att få sig lite till livs efter vägen. I de flesta gårdar fanns också en s.k."spann", som man tog med sig vid tillfällen som bröllop och gravöl, där det var vanligt att färdmat utdelades. Spannen var så stor att en storkringla passade i botten.

Eftersom tiden led sattes fram frukt, vattlingon, karameller och kanske hemgjord tårta med grädde som gästerna fick "dryckt se ve".

Till sist, när hemresan nalkades, serverades te eller kaffe, och då med ett stort s.k. tebröd samt tetårtan (en stor smörstjärna med plommon i), jämte alla andra småbröd som bakats, vilket allt hamnade i "fählmatspösan". Där fanns som regel också en bit av morgonens smörgås, ty ingen ville ju visa att man var så glupsk att hela den åts upp. Sen tackade man och gick hem efter en ganska trevlig dag, om man nu inte hörde till de närmast sörjande.

Men förberedelserna för allt detta var mycket jobbiga. Det hände att man bakade upp 200-300 kg vetemjöl, massor av smör, grädde, ägg m.m. Degen till en kringla av största format skulle väga ett kg och två och ett halvt hg. Men man bakade också kringlor där degen vägde sju hg eller den minsta fem hg. Räckte en fest i flera dagar bjöds på storkringlan den första dagen, sedan kanske femhektos- kringlan.

Det var stort ansvar med bakningen, särskilt under kriget när det var ransoneringskort på allt. Det var viktigt att ugnen var eldad i förväg och att det fanns en tät ugnslucka, en riktig "slusk" att sopa ugnen ren med, askhink, vatten, tvål och handduk, bakdukar m.m, och framför allt skulle veden vara torr.

Så var det maten. Hade man djur så slaktades i regel ett ungnöt, en gris eller ett får, och man lagade upp mat av detta. Man styckade upp lämpliga delar till stekar, buljong, kalvsylta, pressylta, grisfötter, skinka, leverpastej o.s.v., som man sedan ordnade till. Allt skulle vara hemgjort till den stora festen. På min tid förekom inte sprit på något gravöl mer än en gång. Men för längre tillbaka kunde man säkert se många överförfriskade gäster på gravölen.

Förarbetet till bröllop var i stort sett detsamma som till gravöl. Det bakades samma bröd i bagarstugan, där ofta brudgummen fick vara med och "rej ti kringelstöjpa", som var 12-14 liter stor. Även maten var ungefär densamma. Ibland hände väl att någon med extra god råd tog hem en krokan till efterrätten.

Var vigseln hemma skulle det bjudas på brudskål med en grann papperskaramell till när vigseln var över. Sen blev det mat, och efter den bars borden bort och dansen tråddes tills solen gick upp. Under tiden bjöds på förfriskningar av olika slag. Många av gästerna var åtskilligt upprymda, och vid tretiden på natten var det dags för mat igen. Då bjöds på småvarmt, Janssons frestelse, sill, köttbullar, omeletter, revbensspjäll o.s.v. samt allt kallskuret som var över från middagen. När alla ätit sig mätta dansades igen ofta till kl. 7 på morgonen. Då bjöds på kaffe och samma "fählmatspösa" som vid begravning.

Vid de bröllop som jag var med om gick det rätt lugnt och sansat till, men ett par tre generationer före oss har man hört berättas om hur bröllopsgästerna och "brursiare" slogs så att blodet rann, men på den tiden la sig inga nitiska rättvisans tjänare i vad man gjorde. Alla fick tukta varann efter förmåga.

Vardagens kafferep tog sig mycket enklare former än de stora högtiderna. Detta visar exempelvis följande historia av pesudonymen Calle Brännan.

Sörforsskorpan

 

 

Gustav Granberg. Gustav bodde hos familjen Granberg på Himlaberg
Sörfors och i Norrfors. Han kom ursprungligen från Åsele. Det finns
otaliga skrönor om Gustav. Här kommer några.

Gustav står och tittar ner vid älven från Sörfors bron.
- Vad står du och tittar efter, kommer en Sörforsbo och frågar.
- Jag har tappat min hatt här.
- Men är det inte den som flyter där nere.
- Kan inte vara min hatt, för jag tappade den häruppe.

 

- Men Gustav, varför har du två armbandsur, en på varje hand?
- Jo, jag hade tänkt, att de skulle få kappgå.

 

När Gustav fyllde år, så gick han gärna omkring och berättade det
och ville gärna få något vackert vykort. Vid ett sådant tillfälle, så
kom han till min mormor, Frida.
- Jo jag fyller ju liksom år på måndagen och jag undrar om jag
kunde få något vackert vykort?
Mormor gick och skulle hämta något vykort som hon hade. När
hon kom tillbaka så säger Gustav:
- Jo, jag börjar tänka på, att jag har nog ganska många vykort,
så jag tar nog lika gärna ett presenkort.

 

 

Oskar Fällman. Oskar (1910-1971) och Kerstin (1910-1977) Fällman,
drev ett litet jordbruk i Sörfors. Min mor, Gunni, brukade köpa mjölk av honom och
då brukade alltid vår Chow-Chow-hund "Nalle" få följa med. Varje gång så
bjöd han hunden på en skål med mjölk, som "Nalle" gillade väldigt mycket.
Min mor påpekade, att inte skulle han behöva bjuda på mjölk varje gång.
Hon kunde ju betala för den. Men Oskar svarade bara: "Ja ha int tänkt val rik"

 

Vi hade en liten näckrosdamm, hemma i Sörfors. Min pappa, Karl-Gustav, hade gjutit en elefant,
som sprutade vatten. Oskar fick se den och skulle visa sin uppskattning. "Så´n fin én gris du ha gjort."

 

 

Almar Lindberg berättar (på dialekt) (1921-2010)

Fårminnen. Hos oss hadd vi fåra sä läng som ja minns. Fåra va mycke mindre förr. 16 kg slaktad vikt för en gammtack va väl normalt. Dem hadd mycke får förr. 1930 var e bara 5 fårägare i byn som hadd fåra på skogen. Fåra märktes som ren ve ägarmärke ti öre. På vintern fick fåra hö från skrabbslåttn, men aller na kraftfoder. Man klippt dem två gånger per år, höst å vår. Tidigare klippt dem fåra även kring jultin. Julväftn kalle dem ulla dem då fick.

Löve je bra foder för fåra. Ja minns en sömmar då ja va pojk. Pappa han såg att hä skull val lite hö de åre. Vi fick ge oss ut å ta löv. Vi gjord som a kvasta å törke å stuva full´n lödu. Ja, se hä söntes att hä va hemst bra foder för fåra.

På vorn, då kräka skull ut, hadd pappa hört berättes, att hä va bra å hagg in e stål övaför lagårdsdöra. Hä skull va som e skydd för djura. För sjukdoma kunne ne va bra att skjut över dem. Hä va särskilt bra för hästa ve kolik - hä vårt väl som en chock, sä magan kömme igång. Hä fanns e anne sätt å att botkolik på hästa; man skull dra en svart kattox ti rompa längs ryggen på höstn, å sä kast ut kattoxn görning dyng-gluggen ve rompa fyre. Dem hadd n sån där svart kattox, som dem lånt mycke mella gåla.

Hä va ju bekvämt att bara släpp ut fåra på skogen, men hagana mot åkra börje ju på å ruttn ne, å då vart hä ju besvärligare, då fåra gick ne på åkra å gjort skada.

Hä va no bra för fåra att gå på skogen. Dem fick inge parasiter, lammlamhet å sånt. Hä va aller na djur som vart rive å na vilda djur heller, men hunnrive förekömme no nan gång.

Hä va ett sjå att få hem dem på höstn, man könne få lejt i flere daga. Dem hadd ju vorte skygg. Å öm hä kömme na får på sia, så häntä att hä fick skjutes, eljest vare en prestation att könna sprang opp dem. Hävar en höst på 30-tale, hä va na får bort, å då hä kömme snön börje man si fårfälen. Man gja se å för å sprang opp de där fåre, men hä va int tjvärgjort. Man höll no ätter ä minst en vicku, men hä höll önna bara fint. Dell sist vare ejn som hadd sitt en skymt åna, å han sa att int vare då e får. Häva då mer likt en stövar. Rådjura hadd int föntes jer förut, men en töcke vare.

På 40-tale vartä en baggförening här. Hushållningssällskape höll bagga. Dem va av lantras. Man höll allti får på gåhla förr. Ja ha sitt ti gamla förmånspapper, att säljaren skull ha ett eller två får ve långull varje höst. Då man slakte på höstn to man de skinn man behövd och skicke dell en skinnrejar å lätte beré för å göra en fäll. Hä gick åt 6 skinn ti en fäll. Mitterst-skinne nederst fick gärna va svart. Hä ansågs starkare. Ti sleafälln vare ofta bara svartskinna.

Fårkötte saltese. Hä va int vanlit att hä röktes, som man gjord ve fläske. Fårtalgen gjord man ljusa borti, å nånting man kalle "greiven", en maträtt.

Fårbejna, inte klöjven, bruke man värm ti en pann, å då fick man en olja, "klöffet", som va bra å smörj klocka å spinnrocken ve.

En gång då vi slakte fåra hem, vare en som hette Holmberg ve å to reda på tarma. Han vänt dem ave å tjvätte dem ti vätesuperoxid. Sen tjvinne han dem olika hårt, å spänt opp dem på törk till fiolstränga.

 

 

Gun-Mari Löfqvist berättar

"Getarn och kalvsjuk-kon"

ETT HOPDIKTAT SOMMARMINNE, som visar hur en historia kan låta på genuin bondska.

Ja minns n sömmar, då ja va getar te skojen. Ja va int na stor. Java fäll n töcken där halvvöxing man kall. Hele sömmarn sprant ja á fählese bärfot te skojum, á höll reda på kräka. No fick ja harshögge tåa, á no vare duktet beschwälit mång gång, men ja va brano tulu. Harshögge tåa bruke ja linn ve n bomullstrå, som ja hadd döppe te tjärun. Å då vårt e bra. Å no gick e fäll bra å va te skojen då hä va grannverä, men hä va ju int all daga.

Dem ja gett koen åt, hä va söm e lustelit falk. Men ja kömme ba bra sams ve dem. Hä va då int för hä.

Kälinga va e stort å bastant e fruntimmer. Hon va som barsk, å köntrut stunntars, å feaktit illsnickte, men likväl sä höll a se söm nalta viller än aren.

Kjarn hannars, han va söm nalta lamale. Å int varn då se laggrann heller all gången. Hä han hadd kringöm sä hä låg ba hoven droven.

Ejn å koen gick ve kalven, å ja höll söm e öög på hondana, sä hon int skull då ge se dell å kalv te skojum. På kwälla vare ju då att frääst å få hejm kräka ditta sömmarlagårn, å få dem mjölke, å hä gick fell å nassenér.

Å se då en kwäll.Hä va på sejnkwälln. Hä va olicklet hett å vart, å olustelit kwafft.. Men ja hadd då gått i säng å freste samn å. Ja hadd å just hölle på å tynj å nan sinner, då ja hört e oherrans liv ute farstun. Kälinga skridd som kniven såt tina, å ja vårt klarvaken alldes jennest. Ja schlejt åt me byxen å sprant ut å skull hjalpa. Ja trodd ju hon hadd fyre ill se aller se olicklet. Men anne fick ja si då ja kömme fram.

Jo, kalvkon hadd kömmelös. Å nu sto na te farstudöra, bäljut å stinn ve träljen kring harsn. Hon bräsa å bältjese å böle, å fräste kömma se över dörabättjen å in te farstun. Å hä var å deri löjten hon skull ha töje se in. Föjstevun sto som en dur kring öm a. Hä lukte rejne dynjkasa åt a.

Frammaföra sto kälinga å fäkte å perkulere sä arma sto som e härvelkörs kring skalln åna. Hon skridd å dömdere: "Ut ve kräkfeå! Man je fäll int na dynjlår heller, söm ta in va as söm helst in i sin människoboning."

Åtell kammardöra sto hussbon ba ti kalsongen å blysche å blaske, å schejn bå rädd å fäjen, där han sto å annvara sällskiape han hadd lave se.

Ja vårt å söm nalta bårådd va ja skull göra. Egenteligen hadd ja helst ville schlomp ne me nagerst, å ba skratt åt elänne, heller å söbb å ut sä ingen såg me, men ja kömme me ju ingerst, för hele döraöppninga va ju alldes tjett. Å kälinga såg sä fali ängschle å fröjtjen ut, att ja börje nästan öntjes över a. Hussbonn han kömme se då int för ve nånting han, sä ja giatt ju ba fräst å hall me för skratt å hjalp dell å mota ut kräke.

Kälinga sto fortfarande frammaför kon å dörna på, men ja gick då dit å ställt me mella dem å börje gotala ve kopjasarn, som sto kile fast te döraöppninga, å to på klå na mella kika. Hon to på lugn å dell schlut, å då ja riktet såg a ini öga, sä såg ja ju att nu to na på va brano dussimang, men kälingtoke hon gja se int för fort ska ja säg. Öm hon ha då tige de feä, men som hon gick an å divle på. Nu såg ja ju att kostackarn to på va duktit kalvsjuk, å ja ville ju ha tebaks däri sömmarlagårn innan hä skull bera dell riktit, sä ja to på fräst å backa ut a borti farstudöra. Ja spännt i ordentlit å stuurt a bakåt, men hon sturt på hon å, åt anne hålle. Så där sto vi mot varann ti döraöppninga å stöörnt bägge tiwå. Ja to på kännme brano less, å tyckt att göbben, som ba sto ti kammardöra va brano fisut söm int jart dell en enda litn pellagrut. Å bäst ja sto där å tjollre ve kon hört ja hur kälinga beskylld meg för å va nötut söm int hadd klava koen ordentlit ti banreje. Men då rann sinne på me, å ja riktit viske å hömme åt kon att hon skulle stig åtabak, sä vi kömme oss ut bägge tiwåen, å kömma önna kälingfeä. Å tro int jag att hon försto va ja saa, för ba riktit sä backa na, hä sä fort att ja mått ha fölle över dörabättjen å uta bron över dynjrusa hon had lagt å där.

Hä va ju int na lang en bit ditte sömmarlagårn, men hä käntes nästan högtidlit hä vi for å gick, kon å jag. Hon tydd se dell meg, hä känt ja tydlit, sä ja la armen kring harsn å na, å vi gick tjettömt över gårn. Ja hört hörre mora töstne å, å då ja kömme dellbakas in hadd n göbbas änteligen rört se. Han hadd lusse ne se, å sto hophuke över kälinga, söm låg raklang dära farstugölve ådågne. Hä hadd helt enkelt vorte för myttje för a.

Ja gick ut te köke ätter en kallvattuskop å schlo över a, dell hon to på slå opp öga. Dell schlut sä to na på myx ätter se å kravle se å opp. Hon tyckt no hä va sömnalta harmelit att ha lega uti farstun. Hon dro dell klea å ströjk dell håre å fråge öm ja int höll på känn me nalta grådu. Hon skull då no gärna bju på n schlettköpp innan vi gick isäng.

"Tackar" sa ja, å hä käntes riktit farkent. "Gå i säng je. Ja ska no ligg lave koen i natt ja, å si hörre hä gå ve kalven. "Å hä gjort ja, men hä va redan färdesuve för meg den natta. Hä dragne ut på tin, men dell schlut så kalve då kon å hä gick ba bra. Möran ätter gick ja te köke å fick me n kallgröt. Hussbonnfalke hadd suve ba gött öm natta, å hadd fäll egenteligen ingenting å gunå se över, men kälinga va ndå agnbett å are, å fråbräjdu, å tjörme ti axeltjälln.

Då koen va mjölke, to ja hele sköcken, utöm lillkalven å mamma hanches, ute skojen. Hä va myttje lugnare där. No känt ja me fäll brano mör öm dagen, men ja könne likväl int lätta bli å skratt för me sjölv, då ja tänkt på hörre hä såg ut hä ja hadd vyre ve öm kwälln fyre.

Jo, hä jer tampen hä, a mor. No je fäll hon dukte å bra ba hon få göra hä hon kön, men hänn ä nangting som hon int no ha vyre ve öm, då vahl a alldes tokut. Hörre hä skull ha gått öm int ja had vyre där?

Hä va bra te skojen. Kräka la se på n grönfläck å hjärte. Ja sätte me jag å, å lute mot ein å dem, å dure faktiskt å n stunn.

Ja, hä hadd sina poänger å va getar å. Men int vare å va granntyckt å tyttjesgo. Å int vare armest å grotes na läng över att mora anklage me för slasaforen. Hä va int ens lönt å järmes över file ja hadd fått ve me fast hä va söm e glötter. Ja född me då.



Kulturhistoriskt värdefulla byggnader. I den inventering som Västerbottens Museeum gjorde 1982, har de valt ut två områden med kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Sörfors.

Område 1, omfattar den västra delen, byns äldsta del, i norr "Norrforsen", i väster "Tvärån", och i öster "Överbodavägen". Här finns de äldsta jordbruksbebyggelserna men mangårdsbyggnaderna har ofta genomgått stora ombyggnader. En välbevarad parbyggnad från ca 1850-talet finns i området. Tiden från Norrfors Kraftverk finns kvar i form av tjänstemannabostäder för Vattenfall.

Område 2 omfattar östra delen, öster om Överbodavägen. Här finns den bebyggelse som växte fram under kraftverksbyggena, skola, förskola, daghem, missionshus m.m

 

 

Sörfors Visan Sörforsskorpan Bröta-Oll En visstomp

 

 

Källor:

Eget material (tidningsurklipp ca 6 pärmar, bilder, vykort, etc fr 1950-talet och framåt)
"Ett sekel i Umeå bygder, Sörfors" (studiecirkel ca 1970)
"Sörfors - en förändringens bygd -" (bok, studiecirkel 1987)
"Egna kontakter"

 

Tillbaka