Uppdaterad 2015-06-01

 

Tidningsreportage

 

Västerbottens Kuriren 1955-04-30

Stornorrforsens egen majbrasa kommer att tändas valborgsmässoafton i Sörfors vid Kvarnbäcken, där det dessutom blir tal till våren av folkskollärare Alf Ersson, sång, fyrverkeri,korvservering m.m.Ett fackeltåg genom samhället kommer att inleda det hela. Arrangörer är Stornorrforsens arbetares samarbetsmommitté och Sörfors scoutkår. Pengarna som blir över kommer i första hand att gå till scoutkåren.

 

Nordsvenska Dagbladet 1955-05-02

Vintern ra... I det nya samhället Stornorrfors var det i år premiär på valborgsmässofirande. Ett bål i tvåvåningshöjd tillhörde hälsningsceremonin. Märk hur publiken håller sig på respektfullt avstånd för hettans skull.

Urpremiär i Stornorrforsen. För första gången firades valborgsmässoafton i Stornorrforsen och därmed inleddes en tradition som väl inte blir så värst många år gammal. Scouternas fackeltåg slingrade sig i ilmarsch över den pampiga Kvarnbäcksbron och under landsvägen där leran flöt, ut på stentippen. Folkskollärare Alf Ersson, Sörfors var premiärtalare och fick med ett halvdussin dikter och även 10-årsminnet av det nazistiska förtryckets undergång. Någon anknytning till det märkliga som sker i Stornorrforsen var det ingalunda när tal manade till frontbildning mot de krafter som vill riva ner till endräkt, god vilja och samarbete för att värna det vi vunnit i vårt svenska välfärdssamhälle.

Levet för fosterlandet följdes av Du gamla du fria, och redan då började det smälla så smått. Ett praktbål av tvåvåningshöjd sände jättelika flammor i höjden och när de 2-300 församlade sjungande Vintern rasat ut, vek undan för den intensiva hettan, avskars reträtten av smällare och fräsare. Samhällets ungar, d.v.s de som inte är scouter, har naturligtvis lärt sig tekniken! När så den ljusa vårhimlen mörknat något, steg ett grant fyrverkeri som avslutning på första valborgsmässan i Stornorrforsen.

 

Nordsvenska Dagbladet 1956-02-22

Roligt och nyttigt i Stornorrfors. Hundratalet personer var i lördags samlade på Folkets Hus i Stornorrfors, där Sörfors scoutkår anordnade soaré. Man slog ett slag för "Ljuspunkten 1956" - insamlingen till förmån för blinda och synsvaga barn. En kommitté av scoutföräldrar hade komponerat det synnerligen trevliga programmet. Hr Sundbaum var en vitsig konferencier och Umeås nöjespappa Acke Lindén medverkade med trevliga monologer och visor till vilka han spelade piano. Rune Forsberg spelade gitarr och sjöng och hr Åkerlund framförde bl.a en cellohistoria. F.ö. medverkade scouter och föräldrar på olika sätt. Lotterier och försäljning med auktion fanns även på programmet som avslutades med filmen "Utan att se" vilken handlar om blinda barns skolning på Tomteboda blindinstitut.

På söndagen hade anordnats skidtävlingar för scouter och ledare, varefter barnfesten tog sin början med skämttävlingar samt lekar som leddes av Yngve Emanuelsson. Vidare var det prisutdelning, saftdrickning och fiskdamm, och både barn och äldre harde hjärtans roligt.

 

 

Vi i Vattenfall Nr 2 Mars 1959 (Årg 12)

Sprängskott utraderade Norrfors

Den 20 december 1958 stoppades turbinerna för alltid i Norrfors. Man hade nått slutet i stationens drygt 30-åriga historia. Omedelbart efter stoppet påbörjades demontaget av maskinutrustning och annan materiel som det var ekonomiskt lönande att tillvarata.

 

Därefter fullbordades stationens öde med en serie sprängskott. Alla byggnadskonstruktioner som låg högre än 71 m.ö.h. sköts bort. Resterna fick ligga kvar under de stigande vattenmassorna i Stornorrforsmagasinet.

 

 

 

Stationen i drift 1926 efter svårt tunneljobb

Den 20 december 1958 stoppades turbinerna i Norrfors kraftstation för alltid. Stationen har efter en lång drifttid fått ge plats för en vida större, modernare och effektivare anläggningen, Stornorrfors kraftstation, som byggts för att utnyttja fallsträckan på de sista milen av Umeälvens lopp från Vännäs till havet. Demontaget av maskinutrustningen och övrig materiel som var ekonomiskt lönande att tillvarata i Norrfors påbörjades omedelbart efter stoppet.

Med en serie sprängskott sattes den definitiva punkten i stationens drygt 30-åriga historia.

 

 

 

 

 

- I och med att norrforsanläggningen tagits ur drift kan det vara på sin plats med några ord om stationens tillblivelse och om det som hänt i densamma under årens lopp.

I Umeälvens nedre del finns ett antal forsar av vilka Bergsforsarna, Norr- och Sörforsarna samt Klabböleforsarna är de mest bekanta. Dessa forsar bildar en sammanlagd fallsträcka på ca 14 km och har en fallhöjd på 75 m.

Norr- och Sörforsarna är de största. De ägdes i början av 1900-talet av privata intressenter, senare av AB Umeå Vattenfall, ett företag , som trots namnet icke hade något med Vattenfall att göra. Detta företag planerade att bygga kraftanläggningar i forsarna. Redan år 1904 förelåg en första ansökan om utbyggnad. Senare följde flera projekt. Ingen anläggning kom dock till utförande.

År 1917 övertog Vattenfall förvaltningen av Norr- och Sörforsarna. I styrelsens regi utarbetades fyra olika förslag till utbyggnad av forsarna. Alla hade det gemensamt, att i dem ingick en reglerings- damm i själva forsnacken av Norrforsen.

Tre av förslagen upptog två stationer, en övre och en nedre, som beräknades kunna utbyggas i etapper. Ett förslag avsåg utbyggnad med en station. Den sammanlagda effekten beräknades i samtliga alternativ bli omkring 140.000 hk. Beträffande placeringen av själva kraftstationerna upptog förslagen platser både på den norra och södra sidan av älven.

Två förslag 1924

Tiden omedelbart efter första världskriget kännetecknades av dåliga konjunkturer samt höga ränte- och byggnadskostnader. Av rent ekonomiska skäl kom därför någon kraftstation ej till utförande. Tiderna skulle emellertid bli bättre. Detta avspeglades också bl.a i att kraft-behovet för Umeå stad, som försågs med kraft från Klabböle kraftstation, ökade i sådan takt, att staden var i behov av omedelbar krafttillskott. När så den ekonomiska sidan av saken efter förhandlingar med bl.a Umeå stad var säkrad, lade Vattenfall den 7 mars 1924 fram förslag till Kungl. Maj:t om anläggande av kraftverk vid Norrforsen. Två förslag framlades. Det var två av de tidigare fyra förslagen, som modifierats i erforderlig grad. Det ena avsåg en kraftstation, på 10 MW, det andra, en på 12 MW. De hade kostnadsberäknats till 4,6 resp. 6 milj. kr. Den förstnämnda kraftstationen skulle placeras på norra sidan av älven, den sistnämnda på södra sidan.

Dämningen skulle enligt båda förslagen upptagas till höjden + 65 m.ö.h. och med möjlighet att framdeles öka övre vattenytan till + 70,5 och 75 m.ö.h.

Den 4 juli 1924 fastställdes genom Kungl.Maj::ts resolution anläggande av ett kraftverk på södra stranden av älven enligt det större av de båda förslagen. Redan dessförinnan hade emellertid Riksdagen i juni beslutat och anvisat medel för anläggningen.

Ansökan till vattendomstolen inlämnades i oktober 1924. Utslag i målet meddelades sedan i etapper under åren 1925-1929.

Under 1924 hade man på platsen för den planerade kraftstationen utfört en del kompletterande undersökningar. Det framgick av dessa, att man för en relativt blygsam kostnadsökning, bl.a genom att ta upp högre dämning, skulle kunna installera större maskineffekt. Därjämte hade man genom förhandlingar förvissat sig om avsättning för mera kraft än vad man från början räknat med.

Beslut 1925

Riksdagen beslöt år 1925 om utbyggnad av en sålunda föreslagen utökad anläggning, som kom att få en installerad effekt på normalt 15 MW och maximalt 18 MW. Dämningen höjdes till + 68,5 m.ö.h. Kostnaden för anläggningen uppgick nu till sammanlagt 6,7 milj. kronor.

Arbetena beräknades kunna genomföras i huvudsak på två år. Man undersökte möjligheterna att utsätta delar av arbetena på entreprenad men på grund av höga anbud beslöts, att de skulle bedrivas i Vattenfalls egen regi. Arbetsstyrkan organiserades på två avdelningar av vilka den ena fick hand om intag, maskinstation och avloppstunnel och den andra hand om dammarna.

Personalen kom till stor del från Porjus liksom maskiner och redskap.

Tunnelarbetena påbörjades i juli 1924. Tunneln drevs från tre sänkschakt. Arbetena blev förhållandevis besvärliga och åtskilliga förstärkningar fick göras.

Regleringsdammen beräknades kunna byggas under de två vintersäsongerna 1924-25 och 1925-26. Den påbörjades sommaren 1924 och våren 1925 hade man efter vissa besvär planenligt hunnit med landfästena, murverket för en utskovslucka samt en del av skibordet.

Valvdammen på Tvärön färdigställdes i huvudsak under 1925.

På senhösten 1924 igångsattes arbetena på intagsdamm och turbinintag. Maskinstationen började utsprängas i början av 1925.

Montaget av maskinutrustningen påbörjades för aggregat 2 i mars 1926 och för aggregat 1 två månader senare.

Aggregaten fick vertikal uppställning. Turbinerna utgjordes av två Fracisturbiner med en effekt på 13.000 hk vardera vid 28 meters fallhöjd. Generatorerna placeradespå maskinsalsplanet ovan jordoch var förbundna med turbinerna med 25 m långa axlar.

Så blev då första aggregatet i kraftstationen klart att tagas i drift i stort sett på programenlig tid, men först sedan en hel del arbeten forcerats.

I drift 1926

Vattenvägarna fylldes den 28 september 1926 och första aggregatet, det var G2, rullade igång samma dag. Efter sedvanliga prov togs aggregatet i kommerssiell drift den 11 oktober. Generator G1 togs i kommersiell drift den 13 december och den 1 oktober 1927 överlämnades kraftverket i sin helhet till Kraftverksbyrån vid Vattenfallsstyrelsen. Därmed var Byggnadsbyråns arbeten slutförda

Norrfors kraftstation fasades in på ett nät, som vid den tidpunkten i huvudsak sträckte sig från Umeå i norr till Ångermanälven i söder. Till detta nät fanns en hel del kraftstationer anslutna. Någon samkörning på ett riksnät bedrevs helt naturligt ej vid den tidpunkten.

Ja, så var läget vid starten 1926. Det skulle emellertid hända mycket både i stationen och på nätet.

I början av 1934 ansökte Vattenfallsstyrelsen om att få höja dämningen till + 70 m.ö.h. Tillstånd härtill lämnades av Norrbygdens Vattendomstol och sedan hösten 1934 har denna dämningsgräns utnyttjats.

Kraftbehovet på det nät vartill Norrfors var anslutet ökade, nätet förstärktes och byggdes ut och så kom då den dag, då den egna producerade effekten ej förslog. Ett 130 kV ledningsnät hade tidigare byggts ut från Porjus till Luleå och vidare längs kusten till Vännäs. Under 1936 byggdes från Vännäs en 130 kV ledning ned till Norrfors, där en 20 MVA transformator med omsättningen 130/ 40 kV placerades. Därmed påbörjades en samkörning på ett större nät, som med tiden skulle bli en samkörning över hela landet.

Fel inträffade också i stationen, några av allvarlig natur, några nindre allvarliga. På generator G1 hade man fått besvär med lödskarvskyddet. År 1938 byttes statorn på den generatorn.

Så kom kriget 1939. Efterfrågan på elkraft ökade allt efter som de importerade bränslena började tryta. För att öka produktionsförmågan i Norrfors ansökte Vattenfallsstyrelsen om tillstånd att utföra en provisorisk dämning i Storuman. Domstolen gav sitt tillstånd härtill. Den genom dämningen innehållna vattenmängden utgjorde ca 50 miljoner kubikmeter. Under 1940 ansökte man att under en tid av tre år få utföra dämning och 1942 ansökte man om en permanent reglering. Sedan tillstånd härtill givits, har denna dämning utförts varje år intill 1958, då ny dom beträffande dämning av Storuman förelåg.

Tillbyggnad 1940

Under 1940-talet skedde tillbyggnad av stationsbyggnaden. En ny 40 kV linje tillkom, som matade lappmarken ända upp till Storuman och Vilhelmina, en sträcka på ca 25 mil. Därjämte byggdes 40 kV ställverket om År 1946 var lindningen på generator G2 i sådant skick, att omlindning var nödvändig. Liksom på G1 byttes statorn.

Hösten 1950 inträffade fel på både aggregattransformatorerna med kort tidsmellanrum. Felen klarades av dels genom forcerad reparation, dels genom lån av transformator från annat kraftföretag.

Under 1951 utfördes ett arbete, som är relativt sällsynt i en kraftstation. Då pumpades nämligen den långa avloppstunneln läns. Denna åtgärd vidtogs för att man skulle komma åt att inspektera och reparera löphjulen till turbinerna, på vilka man hade upptäckt sprickor. Dessutom inspekterade man sugrör och avloppstunnel.

I början av 1950-talet ersattes 130/ 40 kV transformatorn med en 30 MVA enhet. Umeå stads uttag på 40 kV nätet hade ökat betydligt. Det gamla inomhusställverket räckte ej längre till för utvidgningar, utan när en ny 40 kV linje mot Umeå måste byggas år 1952, så fick man helt resolut flytta ut en stor del av inomhusställverket och uppföra ett nytt fördelningsställverk för matningen mot staden, utanför men i närheten av stationen.

Den ständigt ökade efterfrågan på elektrisk energi krävde emellertid flera kraftstationer och så kom det sig att man i början på 1950-talet på allvar började arbeta på ett projekt att tillvarataga hela den tillgängliga fallhöjden i nedre delen av Umeälven. Det nya projektet tog så småningom fast form och presenterades som en ny storstation, kallad Stornorrfors. Riksdagen beslöt om dess byggande år 1953.

Gamla Norrfors kraftstation skulle dock få ytterligare en utbyggnad. Ett byggkraftställverk för matning av Stornorrforsbygget kom till, innan man slutligen började beröva stationen dess utrustning. I maj 1957 flyttades 130/ 40 kV transformeringen och en stor del av 40 kV ställverket bort från stationen till en provisorisk sekundärstation och i slutet av 1958 revs byggkraftställverket.

De dammar som byggts för Stornorrfors har i samtliga fall byggts bakom befintliga anläggningar. Genom att dämningen i Stornorrfors-magasinet upptages till + 75 m.ö.h., kommer samtliga gamla anläggningar inklusive Norrfors kraftstation att sättas under vatten.

Sedan turbinerna stoppats i december, påbörjades demontage av maskinutrustning och övrig materiel, som var ekonomiskt lönande att tillvaratagaoch till sist gjöts en betongpropp i avloppstunneln.

Efter demontaget togs de byggnadskonstruktioner som ligger högre än + 71 m.ö.h. bort, varefter man med en serie sprängskott sköt sönder den byggnad, som för 32 år sedan uppfördes för att inrymma en efter dåtidens mått tekniskt sett fulländad station.

 

 

 

Västerbottens Kuriren 1970-06-25

Sörforsvatten ej godtagbart

Nu måste stan hjälpa oss till ett bättre vatten. Denna bön kommer från byborna i Sörfors som i dag får sitt färskvatten från Umeälven. Vattenverket, som är av gammalt datum, ligger invid ett stort magasin, vilket gör att vattnet smakar terpentin. Dessutom är vattnet förorenat av Brattby- och Vännäs-avloppen som rinner ut i älven bara några kilometer uppströms sörforsintaget.

Sörforsborna har fått stöd för sina klagomål från stadsveterinär Torsten Modig som framhåller att vattnet inte är av godtagbar kvaliteé. Den enkla behandlingen - långsam filtrering genom sandfilter och klorering - som det grumliga, färgade och genom kloakutsläpp starkt förorenade älvsvattnet nu får anser han inte vara tillfyllest. Risken för infektioner är speciellt stor t.ex. under vårfloden och flottningsperioderna eftersom det vid sådana tillfällen fordras olika doser klor för att döda infektionerna.

För att få ett ur hygienisk synpunkt godtagbart vatten måste, enligt hr Modigs mening, sörforsverket kompletteras med rening genom kemisk fällning och eventuellt behandling med aktivt kol. Det bästa vore dock om sörforsborna kunde få sitt vatten från stadens vattenverk vid Kulla-Forslunda.

Hr Modig franhåller som slutkläm att eftersom vattnet i Sörfors inte är av godtagbar kvalité bör byggnadskontoret omgående utarbeta förslag om hur vattenfrågan i Sörfors skall ordnas i framtiden.

På onsdagen gjorde hälsovårdsnämnden genom ordförande Christer Turén och stadsveterinär Modig en uppvaktning i vattenfrågan hos kommunalrådet Gunnar Aspegren. Med vid denna uppvaktning var även byaåldermannen i Sörfors, Olof Löfgren. Från delegationens sida framhölls önskvärdheten av att sörforsborna får sitt vatten via stadens vattenledningsnät så att det gamla vattenverket vid älven kan skrotas.Detta kan antingen ske genom att man fortsätter med en ny ledning från den nuvarande vattenledningen i Brännland fram till Sörfors eller att en helt ny ledning för både Brännlands- och Sörfors-området läggs ner. Det sistnämnda alternativet är kanske det mest realistiska eftersom Brännlands-ledningen inte räcker till för att klara även sörforsbornas behov. Från stadens sida kunde man naturligtvis inte ge några löften om en snar lösning av problemet, men de uppvaktande fick i alla fall den uppfattningen att staden kommer att ge vattenfrågan i Sörfors hög prioritet i den fortsatta planläggningen av byarnas vattenförsörgning

Tage Sandberg

 

Västerbottens Kuriren 1973-07-18. (Kjell Sigerud)

Sörfors -bondby, sovstad.

EN AV JULIS många soliga dagar åkte vi till Sörfors. Bondbyn som fortfarande lever, men som samtidigt blivit något av en "sovstad" till Umeå.

Från bron över Umeälven bär vägen uppför genom byn. Husen ligger på ena sidan, med utsikt över älvdalgången. Bakom husen böljar kullarna bort mot Stornorrfors kraftverk.

På Älvdungen, länets myggigaste, sägs det, utedansbana och kanske även länets bästa fotbollsplan, stötte vi på den inspirerande tränaren med adepter.

Kanotisten, som var på väg från Smygehuk till Nordkap, kom dragandes på sin kanot förbi Stornorrförsen.

Utanför Höbers lanthandel stod turistbilarna. Man passade på att handla före eller efter besöket vid Laxhoppet.

Inne på en tvärväg fanns Axel Svedlund. Han lade hö på en hässja, omgiven av två getter och två killingar. Axel Svedlund, före detta anläggare, som nu kallar sig gårdskarl hos fru Pettersson. Han hoppade för drygt tio år sedan av Vattenfalls "zigenartåg" genom Sverige. - Man behöver inte så mycket pengar, säger han. Man klarar sig alltid. Och inga tider har man att passa.

KANOTISTEN TILL HJULS MÖTTE VI I SÖRFORS

NYAVÄNNÄSVÄGEN ut mot Brännland, ta av till vänster efter Soldattorpen, åk genom Brännland, ta av till vänster mot Umeälven, åk över bron och ni är i Sörfors.

Det var vad vi gjorde en solig sommardag.

Sörfors, en umeby. Den består av en 6 km lång väg. Och husen ligger nästan bara på ena sidan. Ner mot älvdalen.

ÄLVDUNGEN.

Älvdungen stötte vi på först. Det är Sörfors idrottsplats. Ett riktigt mygghål säger dom som varit där på utedanser. Andra säger att gräsplanen är länets bästa. -Trots detta går det lite knackigt för hemmalaget. Det har känning på div VI nästa säsong, om man inte gör ett krafttag från botten av femman.

På Älvdungens gräsplan höll Catrina Malmgren, center i Umedalens IF:s damlag på att drilla det yngre gardet i bollspelandets svåra konst. Kanske en tränare för Sörfors-laget? Hur bra hon är kan vi inte säga. Men inspirerande måstehon vara.

Vägen bär uppåt

Utanför Karl-Gustaf Westmans fastighet finns en automat för fiskekort. Det är förvisso populärt att sitta nedanfört bron över älven i skymningen, med myggen, och dra upp, förhoppningsvis, en fisk.

KANOT PÅ HJUL

Mitt i backen kommer en person dragande på en kanot, på hjul. Alla sätt är bra utom dom dåliga. Och det här tyckte vi nog var dåligt. Man kan ju cykla, exempelvis, på land. Vi hade stött på en äventyrlig man. Han var paddlare på väg från Skåne till Nordkap i Norge. Och han hade hunnit till Sörfors i Västerbotten.

Kanotisten kom från Kungsör i Västmanland och heter Hans Göransson. Han transporterade kanoten förbi Stornorrfors för att fortsätta paddla på Umeälven längre ner. Närmast kom han från Lycksele, älvsvägen.

Han hade varit på väg sedan den 10 maj, paddlat i 57 dagar och gått ner tio kilo i vikt. - Inte vill jag rekommendera det här, säger Hans. Det har varit hårt.

-EN UMEBY-

Det är inte längre tal om att lägga ner skolan i Sörfors. Snarare kommer den att växa med den tilltagande utflyttningen från Umeå till byarna i periferin.

Gamla Västerbottensgårdar blir som nya i händerna på sörforsborna från staden. Att köpa en gård för 100.000kr och sätta den i stånd för ytterligare 200.000kr hör inte till ovanligheterna. Det byggs även nytt. 1974 skall ett femtontal gårdar till stå färdiga. Förmodligen köps de av stadsbor. Visserligen har Sörfors blivit något av en "sovstad" för pendlare åt olika håll. Men det är fortfarande en levande by med lika många invåndare (430) under vintern som sommarhalvåret.

Det påpekar byåldermannen i Sörfors, Olof Löfgren, som tillika är entreprenör, nämndeman och f.d. fullmäktigeordförande i Umeå Kommun. Sörfors ligger nämligen inom Umeå. Byn gränsar mot Vännäs. Att den blivit populär hos stadsborna har säkert många förklaringar:

Det höga läget söder om Umeälven vid Stornorrfors kraftverk, med en underbar utsikt mot älven, den böljande omgivande naturen, och det behagliga avståndet till Umeå. Det tar faktiskt endast omkring tio minuter att åka in till Umeå med bil.

I den gamla jordbrukarbyn återstår nu bara åtta storbönder med omkring 15 kor vardera, omkring femton man har arbete på kraftverket, några är egna företagare, men merparten pendlar till sina jobb.

I Sörfors finns en bra idrottsplats, Älvdungen, med två fotbollsplaner. En gräs och en grus.

Lanthandeln finns kvar. Så här under sommaren får Höber ett litet uppsving genom turisterna, som ska se laxhoppet i Stornorrforsen. Butiken ligger precis vid nerfarten till Laxhoppet.

Även den andliga spisen kan bli tillgodosedd inom byn. Ibaptisternas Betelkapell.

Byåldermannen Löfgren tror på Sörfors fortsatta blomstring. Till skillnad från många byar sjunker medelåldern i byn hela tiden genom de inflyttande yngre familjerna. Och det borgar säkrast för framtiden.

DOKTOR ZJIVAGO

Backen bär uppför i Sörfors. Vi möter doktor Zjivago. Det är inte Pasternaks berömde läkare, som materialiserats, utan en åttaårig hingst. Han har varit travare och kanske blir det igen, om vänster framben vill läka. - Jag tränar honom i vatten nu, säger Sven Larsson, som håller i grimman och äger dr Zjivago. Jag hoppas kunna ställa upp med honom i Lycksele snart.

Sven Larsson är entreprenör. Han kommer från Skellefteå, och tänker bli kvar i Sörfors med sin familj.

Vi fortsätter uppför

Utanför Höbers lanthandel står det flera bilar. Inne på en tvärväg ser vi en man som lägger upp hö på en hässja. Två fullvuxna getter och några killingar.

FÖRRE ANLÄGGAREN

Det är f.d. anläggaren Axel Svedlund, som numera kallar sig gårdskarl. Efter att ha varit med vid Hjälta, Kilfors, Stornorrfors och Gallejaur, hoppade han av och återvände till Sörfors. Nu är han sedan 1960 gårdkarl hos fru Pettersson

- Man lever så här också, säger han. Man är inte så beroende av pengar och inga tider har man att passa. Kanske en livsfilosofi som många skulle vilja våga ha och satsa på.

På kullarna bort mot kraftverket ser vi en ensam ryttare på en vit häst. Hon stannar ett tag på den högsta kullen, tar av sig hjälmen, hästen betar och hon njuter av utsikten. Sedan bär det av nerför och hon försvinner.....

Nedanför jobbar flottare med båt och hakar för att få timret in i flottningsrännan.

Några hastiga möten i Sörfors, en umeby, en solig dag i juli.

KJELL SIGERUD

 

 

Expressen 1974-05-29

Harry ska bli pappa till pippi

Umeå (Expressen). Harry Persson, (1924-2002), lantbrukare i Sörfors, utanför Umeå, kör sin traktor med stor försiktighet i dag. - Man känner ju ansvaret, säger han. Harry är minsann på väg att bli "pappa" för fyra ungar till en sädesärla.

Det började för bara några dagar sedan. Harry satt i hytten på traktorn när hans son ropade:

-Titta pappa, varför flyger den i kapp med oss?

Och Harry såg efter sin sons anvisning en sädesärla som cirkulerade runt traktorn på åkern. Det var när han i söndags skulle koppla bort radsåningsmaskinen från traktorn som han förstod sädesärlands intresse för traktorn; ovanför hydraulen i traktorn låg ett prydligt fågelbo hoprullat av gräs och lera med fyra fågelägg i.

Harry har kört traktorn hela tiden den har behövts i vårbruket. När han kopplar av vid lunch så kommer sädesärlan tillbaka och ruvar sina ägg. Harry nämns inte flytta äggen från traktorn:

- Fågeln är nog van vid att boet flyttar på sig numera. Så den får vara kvar, säger han.

 

 

 

Västerbottens Kuriren 1978-07

VK Sommarredaktionen Sörfors

Sörfors nästa

Sommarredaktionen drar vidare. Turen har nu kommit till Sörfors. Vi finns hos K-G och Gunni Westman. Kom gärna på besök, eller slå en signal. Telefonnumret är 090/30229. Ni får säkrast tag på oss måndag till torsdag mellan kl 9-10 på morgonen.

Västerbottens Kuriren 1978-07-03

En gård med anor

- Hos familjen Westman på hemmanet nr 3 i Sörfors - noterat redan på en karta från 1697 - slår VK nu upp sommarredaktionen.

- När mina föräldrar köpte den här gården 1919 fanns här en massa halvbrända papper och böcker, berättar Gunni Westman. Det var nog dokument som rör byns tidiga historia, för de som haft hemmanet tidigare har ofta varit åldermän.

Norrfors kraftverk i Sörfors by... Elkraft, lax och sportfiske är begrepp som man sammanknippar med Sörfors. Kraft och lax kanske dock mer med Norrfors, fast både gamla Norrfors kraftstation och bjässen Stornorrfors ligger på Sörfors bys marker. Tänker man på kraftstationens placering skulle den alltså egentligen heta Storsörfors. Men det var i Norrforsen som kraftverksdammen lades, och Sörforsen blev torrlagd.

Från barndomsåren minns Gunni Westman hur kraftverk byggarna i början på 20-talet kom till byn och klämde in sig i gårdarna, upp till fem man i ett rum:

- Det bodde folk hos oss också, och de gick i sina arbetskläder, helgdag som vardag. När de slutligen skulle fara klädde de sig "helgdags", och då minns jag mamma sa, "Jaså, det var så dom såg ut,,,".

 

 

 

75 laxar och en gammgubbe...

Efter den byggruschen vart det dåligt med laxfisket, men K-G Westman minns själv storfångster och hört talas om än fler:

- Jag hörde om ett notvarp som gav 75 laxar och en gammgubbe - han var så full så han trilla ur båten ... Och det var inte så kinkigt med laxen när man hade så gott om den. Den kördes med häst och vagn från varpplatsen, och det var en skakig färd. Om en lax då föll ned från lasset hände det att man inte ens brydde sig om att ta upp den, utan bara sparkade den åt sidan.

Nu är det förstås annorlunda med fisket, men älvsträckan nedanför Sörforsbron är ett uppskattat laxöringsvatten, och Westmans har i många år sålt fiskekort. 5 kr per dygn, vilket får anses sensationellt billigt för ett fiskevatten av sådan klass. Det brukar gå åt ungefär tusen kort om året. Numera tillhandahålla de från en automat som K-G Westman låtit göra. - Förr kom det fiskekortsköpare in till oss vid alla tider, och mest när vi skull äta, säger Gunni Westman. Den som hade minst mat i munnen fick skriva ut fiskekortet... Men nu fungerar det utan minsta besvär för oss.

Tov-Erik en särling i Sörfors

Det har funnits en hel del särpräglat folk i Sörfors by. En som Karl-Gustaf Westman speciellt kommer ihåg var "Tov-Erik", som dog någon gång i mitten på 30-talet. Karl-Gustaf brukade få gå med kärnmjölk till honom och kunde då få en tioöring för besväret.

Under sin krafts dagar var Tov-Erik oerhört stark. I hans ungdom flottades fortfarande tjärtunnor uppifrån skogslandet, men förbi forsarna måste de transporteras på vagn. Några ville spela Tov-Erik ett spratt, och medan han hade matrast lyfte ne ned alla tunnorna från en färdiglastad vagn. Tov-Erik lyfte själv upp tunnorna igen.

Han hade ett sätt att uppträda och formulera sig som fäste sig i minnet. En av många historier om Tov-Erik:

- Han bodde ensam, och städning var inte hans starka sida. En gång när han blivit gammal och lite skröplig skulle grannkvinnorna hjälpa honom att göra fint i stugan. Det blev så fint, så gubben utbrast: - Nu måste jag ta in geten och grisen, så de får se hur det ser ut när det är nystädat.

Det hör till saken att get och gris brukade ha fritt tillträde till gubbens stuga. Kvinnorna förfasade sig, över att kräken åter skulle få komma in i stugan, men Tov-Erik menade att de inte hade något att säga i saken, för det var han som betalade för städjobbet.

Bertil Olson

 

VK Sommarredaktionen Sörfors 1978-07-04

Många ska få en fin vy här

Södra älvbrinken nedströms dammen röjs nu på sly och kvist. Sommarredaktionen träffade igår Ingvar Persson, som för Mellersta Norrlands Kraftverks räkning snyggar upp inför Fallens Dag 16 juli. Det gäller att ge så många som möjligt av de väntade 20.000-25.000 besökarna en fin vy över den för en dag återupplivade forsen.

I går släpptes bara 25 kbm i sekunden och det är det minimum, som vattendomen stipulerar för vardagar. Men ändå kommer varje dag folk och tittar på det som är kvar av forsen. Förmodligen i hopp om att få se laxen ta sig upp i "laxhoppet". Sommarredaktören förunnades inte denna syn, men pratade med besökare som gjort det

Olle Lundberg

 

Lägre taxa ett rättvisekrav

Sörforsbon Alf Gunnarsson var en av dem som tvingade kommunen att sänka eltaxan i byn. Ett rättvisekrav, som åtlyddes först efter mångårigt argumenterande med de styrande.

Men bara för det tänker inte Alf bli storkonsument av elström. För igår på förmiddagen hittade vi honom klyvande vedklabbar utanför Vattenfalls gamla maskinistbostad, som familjerna Gunnarsson och Larsson numera bebor. - Även om vi fått billigare eltaxa, så kostar elvärmen en hel del, sade Alf. Därför drygar vi ut den med att elda i husets fem kakelugnar.

Det var en rejäl vedhög Alf slitit ihop på några morgontimmar. Räcker många kalla vinterdagar. Ja, han hade faktiskt tagit i så hårt, att även huggkubben kluvits i två delar.

Olle Lundberg

 

Här skapar Jean Ragnar

På loftet i en åldrig men ombyggd ladugård har konstnären Helge "Jean Ragnar" Lundmark i Sörfors inrett sin atelje.

¤ Känner ni Helge Lundmark? Inte det. Men om vi säger Jean Ragnar, då? Jo, då tänker nog många av oss på konstnären i Sörfors. Sommarredaktionen mötte i går Helge Lundmark alias Jean Ragnar, som berättade om sitt måleri. Vi träffande också hans skrivande vän Bella, 14 år.

Helge Lundmark - alias Jean Ragnar. Tar motiv från sin egen miljö.

Högt uppe på en bergsluttning, liksom i en stor berså av tät granskog dit vindarna inte når, bor konstnären Helge Lundmark. Mer känd under artistnamnet Jean Ragnar.

Sommarredaktionen träffade honom när han kom ledande sitt husdjur, åsnan Bella, 14 år. Vi ska ta det lite försiktigt med henne, sade Helge, och antydde med de orden att Bella kan vara något kitslig när det gäller främlingar. - Varför håller du dig med en åsna? var den givna frågan. - När jag var i Grekland och Spanien, så fäste jag mig vid de här djuren. Det är trivsamt med en åsna, ett fint sällskap. Visst är hon tjurig, men inte så det stör.

Helge tjudrar Bella på grönbetet, och vi går in i ateljen, en gammal grå timmerkåk som byggts om från lagård till målarstuga i två våningar. En trappa upp vid norrfönstret har han sitt staffli, som är en genialt enkel konstruktion, två kraftiga ribbor fastspikade i plankgolvet och snedtaket. Stabilt och funktionellt.

I dagarna gör Helge de sista penseldragen på en stor akrylmålning. Motivet är en av sol och vind tärd våris. Färgskalan går från det vitaste vita till mörkaste svart. Kontrasten mot den somriga lummigheten i utsikten genom fönstret är skarp. Årstiderna växlar snabbare än Helge målar.

Tar tid på sig

- För han tar tid på sig, artisten Jean Ragnar, som aldrig släpper ifrån sig något han själv inte är helt tillfreds med. Efter skisstudier ute i naturen drar han sig tillbaka till ateljen, där penseln får arbeta. Många av hans målningar "värker fram" så sakteliga. Ibland låter han en halvfärdig målning vila för att fullföljas efter några månader.

- På de med äggtempera strukna timmerväggarna hänger egna verk utställningsaffischer. En teckning från 1940 har sin egen historia. Det är ett porträtt av en yngre lekkamrat från ungdomsåren. Orginalet finns på Nationalmuseum i Stockholm och av det publicerade veckotidningen "Vi" en fotografisk kopia. Helge lät i sin tur fotografera av tidningsbilden, och det är så att säga kopian på kopian som nu pryder ateljeväggen.

Ett plötsligt ill-ljud...

Intervjun avbryts av ett ill-ljud utifrån gården. Det låter som ett mellanting mellan inbromsande godståg och grisslakt. - Bara Bella som skriar, lugnar Helge, som tror att hon kallar på uppmärksamhet. För sådan är Bella van vid. Bara knappt året gammal blev hon första gången uppmärksammad av pressen, då hon fick åka taxi till djursjukhuset i stan för att få en lunginflammation kurerad!

Några målningar med Bella som motiv hittar vi inte på väggarna hemma hos Helge, som dock uppmärksammar sin exotiska vän på annat sätt. Nej, Helge hämtar med fördel sina motiv ur de naturliga inslagen i sin närmiljö. Och då faller Bella utanför ramen. I en dämpad färgskala fångar han detaljer som stubbar, timrade knutar, hässjetörar och veddravar.

- Jag låter andra hugga och sedan kommer jag med penseln, säger han självironiskt. Men det är så att om jag själv hugger då tänker jag på hur varje vedträ ser ut och placeras. Nu tar jag vedstapeln precis som den är. Jag tycker om det som är okomplicerat och naturligt.

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

VK Sommarredaktionen Sörfors 1978-07-05

Johan Lövkvist, 89, och hans 208:e pigtittare - en slöjdare och hans verk.

Här tittar Johan ut ur 208:e pigtittare

¤ 89-årige Johan Lövkvist, Sörfors, (1889-1980), har just lagt handen vid sin 208:e pigtittare, tillverkad av sälg och al. Den lilla spegeln är ett genuint hantverk, som tagit honom tio fulla arbetsdagar. Den 209:e pigtittaren är redan på gång

Sommarredaktionen har träffat den gamla slöjdaren, som reder sig bra med kniven, stämjärnet och lapphyveln.

89- årige Johnan Lövkvist i Sörfors arbetar just nu med sin 209:e pigtittare. Det är ett gediget hantverk med i huvudsak kniv, stämjärn och lapphyvel. - Jag knallar på så länge Gud vill jag ska arbeta, säger han och sätter kniven i ett råämne.

Sedan början på 60-talet har Johan snidat i sin lagård, där ett par hyvelbänkar ersatt de kor och grisar som tidigare fanns där. Det är en liten trevlig snickarverkstad utan dånande maskiner för några krav på rationalitet har Johan inte. Det handlar mer om arbetstillfredsställelse, om att ha något vettigt för händerna. Före pigtittarnas tid slöjdade Johan i näver. Det var på den tiden han kunde ge sig i skogen för att skära näver.

- Men nu dras jag med värk i vänsterbenet, så jag är glad om jag kan ta mig hit till verkstan, säger han. Och i den finns han varje vardag från halvåtta på morgonen till fyra på eftermiddagen. Givetvis unnar han sig rast för mat och kaffe, men inte mer än så.

Lördag och söndag får verktygen vila, "men jag brukar vara här några timmar lördagsförmiddagen" tillägger han.

Ingen semester

Semester är det inte tal om. - Jag är rädd att tiden skulle bli för lång då.

Johans pigtittare är av en modell från 1700-talet. Det är en förhållandevis liten pigtittare med snirklar och dekorativa mönster. Förebilden hittade han i en gammal tidning.Pigtittarna görs av sälg, som inte är lätt att få tag på i tillräcklig grovlek. Just nu har han ett litet lager av sälg som hämtats från Västansjö på andra sidan älven.Bottnen limmar han ihop av örderstavar, eller al som det heter på riksmål.

Av en slump har han också gjort några pigtittare av vide. - Sonen arrenderade en sommarstuga vid en bäck, säger han. Och där stod ett krokigt träd, som jag trodde var sälg. Men sedan jag tagit ner det, såg jag ju att det var vide. - Det vart snygga speglar för det.

Många beställer

Några problem att bli av med sina pigtittare har Johan absolut inte. Folk ringer och beställer för jämnan och nu står nio eller tio på listan. Det är det fina hantverket, som borgar för den ständiga efterfrågan. Men också det ytterst rimliga priset - som vi här inte ska avslöja - torde påverka köplusten. Ungefär tio dagar tar Johan på sig för att fullfölja en pigtittare. - Det beror lite på vad för virke jag får tag på, säger han. Men fler än tre på en månad hinner jag inte med.

Johans pogtittare pryder nu många hem, inte bara i trakten. En och samma person har köpt ett tiotal, som han skickat som presenter till släkt och vänner runt om i landet. - Mina speglar finns hos både arbetare och bönder, kyrkvärdar och präster, säger Johan.

Detta att arbeta i trä är inte något som Johan lagt sig till med efter pensioneringen. Efter några ungdomsår som skomakare, garvare och tegelbruksarbetare gick han 1921 över till träarbete. Ett av de första jobben var att återställa inredningen i Sävargården, som flyttats till Gammlia i Umeå. - Rummen hade fotograferatsföre nedmonteringen, och sedan fick vi se på foto-planscherna hur inredningen skulle sättas upp igen. Det som var trasigt fick vi laga eller göra nytt.

Efter några år hos byggmästaren Einar Nilsson tog han anställning hos J M Bäckström, hos vilken han var träarbetare och verkmästare i hela 25 år. Yrket medförde många resor till byggjobb över hela Norrland. - Från den tiden har Johan många minnen, som han gärna delar med sig till besökare. Men det är en annan historia.

Idag har den 89-årige träarbetaren sin verksamhet förlagd till den egna snickeriverkstaden, där han funnit arbetsro och en meningsfull sysselsättning.

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

 

Han tror inte på gengas

Gengasaggregat på jordbrukstraktor, kan det vara något? Sixten Nordström i Kvarnsvedjan, Sörfors, har testat denna kombination i tre år, och så där över sig är han inte.

Sixten fick erbjudandet om att köra på gengas från lantbruksnämnden och Statens maskinprovningar. Själv står han för vägtrafikskatten, diesel (2,3-2,4 liter per körtimme) och den skvätt olja som går åt. Andra intressenter betalar resten, som t.ex industriflisen - bränslet, alltså.

Flissäckarna placeras på traktorhyttens tak när han åker ut på fälten. Ungefär en gång i timmen vid normal körning får han klättra upp och tömma 1,5 säck i "grytan".

Hur fungerar det?

- Jaa, säger Sixten och drar på målet, visst är det ett alternativ, men ändå inte riktigt realistiskt. Främst därför att man med gengasen tappar 30 procent av motoreffekten. Jag tror nog man hittar på något annat alternativt bränsle, men å andra sidan är ju flisen en inhemsk råvara och det är ju en fördel.

- Det enda jag inte kan använda gengastraktorn till är harvningen under vårbruket. Då använder jag för stora redskap för att den ska orka med. Dessutom tar jag den inte så gärna vid småkörningar då den under första halvtimmen går rätt dåligt. Motorn måste bli genomvarm.

Men: - trots avigsidorna - så visst fungerar den. Sixten har nu kört 1.200 timmar med den kolminedoftande maskinen.

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

 

 

VK Sommarredaktionen Sörfors 1978-07-07

Betel - EFS samarbetar

Här inne samlas byna ungdomar

Ett fint exempel på praktisk ekumenik hittar vi i Sörfors. Där upplåter Umeå babtistförsamling sin Betel-lokal till en bred ungdomsverksamhet, som EFS bedriver.

Sommarredaktionen träffade EFS-arna Ingeborg och Uno Stenberg, som tillsammans med Rut och Torsten Byström sätter till sin fritid för att aktivera Sörfors unga.

- Baptisterna lät renovera lokalen för 80.000 kr när vi startade 1971. De gjorde det för att vi skulle kunna nyttja den - en fin satsning, tycker jag, säger Uno.

Baptisterna bär också det ekonomiska ansvaret för verksamheten, som omfattar i stort sett byns alla barn mellan 7 och 13 år.

- De som inte är med tror jag man kan räkna på ena handens fingrar, säger Uno.

Ungefär 100 träffar ordnas varje år - ett ansenligt antal. Verksamheten är uppdelad på olika grupper - en pojk- och en flickgrupp för 7-10 - åringar, en tonårsgrupp för de något äldre och dessutom något som kallas Lördags- timmen, som motsvarar en traditionell söndagsskola. I pg och fg jobbar man rätt mycket med halvfabrikat, som sätts ihop till lampor, fågelbord, hyllor, m.m Grejorna säljs sedan på auktion, som brukar ge ett fint netto.

- När det går ger vi oss ut i naturen och grillar korv, drar ut på hajkar eller har mörkerorientering med reflexsnitslar och ficklampor. Det senare är mycket populärt, säger Ingeborg. Var fjärde vecka bedriver vi bibelstudier utifrån EFS-material.

 

"Myskvällar"

Tonåringarna samlas bl.a till "myskvällar" i ett trevligt inrett rum på andra våningen i Betel. De åker också och hälsar på andra tonårsgrupper inne i stan och i byar i närheten.

Ingeborg: - Vi känner det som vår uppgift att förmedla till ungdomarna den trygghet, som gemenskapen med Gud ger. Visst kan det kännas jobbigt ibland - det blir som du förstår inte många hemmakvällar - men det ger oss framför allt en väldigt stor inspiration att vara tillsammans med ungdomarna.

Uppskattat arbete

Att familjerna Stenbergs och Byströms arbete uppskattas, visar sig när enskilda byar kommer med ekonomiska bidrag till verksamheten. Även byns intresseförening backar upp med en slant.

Idrotten är den andra stora fritidssysselsättningen bland de unga i Sörfors. Men Ingeborg och Uno ser inte idrotten som en konkurrent till den kristna ungdomsverksamheten. - Samarbetet med SIF (Sörfors Idrotsförening) går bra, säger Uno, vi försöker undvika att lägga träningar och våra träffar på samma kvällar.

Ett bevis på denna samförståndsanda, är att Uno också är aktiv inom idrottsföreningen som ledare för ett av flicklagen.

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

 

 

Så enkelt är det!

Köptroheten är den bästa tänkbara, säger handlar´n i Sörfors, John Höber, (1917-1996). Byborna vill ju ha sin affär och därför handlar de här. Så enkelt är det.

Sommarredaktionen i Sörfors berättar i dag också om en vådlig forsfärd, en biodlares vedermödor och om ett fåfängt laxfiske.

 

 

 

 

 

"Bröta-Olles" vådliga forsfärd - en berättlese med dramatik

Många dramatiska händelser har under årens lopp utspelats kring den nu nästan helt tämjda forsen. Berättelser har överförts mellan generationerna, men naturligtvis har det mesta av det muntliga berättararvet gått förlorade - i Sörfors liksom på andra ställen.

Allt har dock inte gått i graven med de gamla. T.ex. berättelsen om "Bröta-Olles vådliga forsfärd, som sörforsbon Almar Lindberg fick höra av sin far Nils.

Almar har ordet:

"Det här torde ha hänt någon gång i slutet på 1800-talet. Två karlar, den ene blev sedan kallad Bröta-Olle, skulle med båt ta sig över älven uppe på Näcken. Det är strax ovanför där dammen nu ligger. Men det bar sig inte bättre än att de kom för långt ner och båten drogs med i forsen och tippade.

Det fanns en stor timmerbröt mitt ute i forsen, ungefär mitt emellan där vi nu har laxhoppet och dammen. Bröta-Olle slängde sig mot bröten och lyckades ta sig upp. Nu var problemet hur man i all sina da´r skulle få honom därifrån. Försen var bred och vild på den tiden.

Han fick nog sitta några dagar där ute på bröten. Och det har sagts att man funderade på att skjuta honom för att få ett slut på eländet. Men det påståendet trodde då inte pappa det låg någon verklighet bakom.

Svår uppgift

I stället fick man tag på två vana forskarlar, jag tror dom var uppifrån spölandshållet, däruppe vid Vindelälven. Dom kom hit för att försöka hämta hem Bröta-Olle. Bröten var mellan två fall, så de hade en svår uppgift. De här karlarna gick i varje fall i båten och satte sig att ro mot strömmen. De fick båten att skära snett över och tog sig på så vis ut till bröten. Sedan kom de samma väg tillbaka med en glad Bröta-Olle.

Men efter det hände det mest intressanta. Jag skulle tro att det var någon dag senare. Det var någon som stod "å gräft" där uppe vid Kvarnraningen ovanför dammen, och när han stod där och bockade sig, fick han höra hur en karl ropade på hjälp. Även uppe i backen vid sidan om forsen hörde de någon som ropade utifrån bröten. Så man tog hit forskarlarna igen, som rodde ut för andra gången. De gick igenom bröten men hittade ingenting och inte heller hörde de något. Bruset från forsen var så starkt. Då vårfloden kom slets den stora bröten med strömmen och samtidigt hittade man den här karlen längre ned i forsen. Det var tydligt att han trots allt suttit fast inne i bröten.

Men Bröta-Olle levde många år till, jag minns honom själv. Jag skulle tro att han dog runt -30".

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

Han har lärt sig umgås med bina

- Med tiden lär man sig hur man ska uppdräda. Nu är det tre år sedan sist jag fick något stick. Det säger Edward Kruit, Sörfors´ ende biodlare med tre kupor i sin trädgård.

- Det var mest under första året jag hade bin som jag blev stungen, fortsätter han, och det berodde på att jag blivit dåligt informerad. Edward hade fått veta, att man kunde lära sig tåla bistick. Att man efter några första stick skulle bli mer eller mindre okänslig.

- Så jag gjorde som "storfräsarna", jag slängde mina handskar och fick då strax sju-åtta stick på ena handens översida. Först försvann knogarna och sedan svällde armen upp som en bulle ända upp till armbågen. Till slut fick jag åka upp på lasarettet för att få armen omsedd.

- Det är egentligen rätt farligt att dra på sig många bistick, vid samma tillfälle. Om man får alltför många, kan det leda till överkänslighet, och då är det lika bra att genast lägga av med biodlingen. Men för mig gick det vägen. - Jag har nu också lärt mig att umgås med mina bin och går fri från stick.

Hur mycket honung?

Det är ännu för tidigt att säga något om årets honungsskörd, tycker Edward. I fjol fick han drygt 50 kg per kupa. Året dessförinnan gav de två samhällen handå hade hela 170 kg tillsammans, vilket är väldigt bra.

Just nu är vildhallonen på tomten binas favoritblommor. Honungens färg och smak är avhängig vilken nektar, som bina tar hem till kupan. Edward och hans familj äter upp det mesta av den egna honungen, men byter också med biodlande vänner.

Veckorna närmast efter midsommar finns risken att bisamhället delar sig. Det hände Edward redan det första odlaråret. Halva svärmen stack upp i en rönn, där de klumpade ihop sig runt en gren. Han klättrade upp för att såga av grenen, men bina flyttade sig då till nästa gren. Och så fortsatte det ett bra tag.

För att inte behöva kvista av hela rönnen, tog han ett paraply, som han spände ut och vände upp och ned. Han fäste det vid en käpp och stötte med klykan ned "biklumpen", som helt enligt planerna landade i paraplyet.

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

 

Visst finns det lax - men svårt att få den

Mikael Esperi, 11, kastar med pappas spö medan lillebror Richard, 6, tar igen sig på klippan.

Att ta lax på spö är inte lätt. Det vet familjen Esperi från skånska Perstorp, som igår prövade lyckan på den lovliga södra sidan nedströms Sörforsbron.

- Det är grabbarna mina, Mikael och Richard som vill försöka, sade Sven-Erik Esperi. Vi har kört med drag och med fluga, men inte blir det något. - Visst finns det lax i älven, men den är inte på hugget under vandringen upp till lekvattnet. Så chansen är liten, och det visste Sven-Erik, som dock träffat någon vid forsen som hört att någon sett att någon fått en lax just där för inte så länge sedan.

Text Olle Lundberg

 

 

VK Sommarredaktionen Sörfors 1978-07-08

Hästar hör till

Hästar hör till miljön i Sörfors, sommarredaktionens hemvist den här veckan. På de gröna, konstgjorda kullarna vid kanalen går ston med föl på sommarbete. Ett vackert blickfång i en vacker by. - Vi får idag träffa familjen Alvefuhr, där Valborg är den hästtokiga (hon har själv sagt det) och maken Carl den hundtokige. De kommer bra överens för det.

Kriminalar´n som ömskar yrke:

Hundar, det är livet....

Kriminalassistent Carl Alvefuhr sitter på en pinnstol i köket och runt benen tumlar sju små boxervalpar. Han suger på sin pipa, lyfter bort en valp, som börjat äta på ena skon och säger:

- Det här är ändå livet.

- Boxern är en stadig, oöm och samtidigt snäll ras. Just detta att den är mental bra, är A och O, anser jag. Får man sedan skönheten på den, så är det ännu bättre. Det gamla stallet i lagårn har förvandlats till hundpensionat. När sommarredaktionen hälsade på fanns där inga inackorderingar. Men när poliskopplet definitivt lagts på hyllan, avser Carl att för jämnan husera mågra jyckar i sitt pensionat. Att det finns efterfrågan på dessa tjänster, det vet han. Hundar är ena hälften av djurlivet hos Alvefuhrs. Hästar det andra.

 

Har bara ridhästar...

- Den hästtokiga, det är jag, säger hustrun Valborg. Det sägs att man är halvtokig om man har travhästar, heltokig om man har ridhästar - och jag har bara ridhästar...

Valborg har ett sto med tre föl av olika årgångar. Dessutom har hon "inackorderingar" en ridskola och några privatpersoner har ston med föl hos Alvefuhrs. De har nu ett fint sommarbete på de konstgjorda kullarnavid kanalen.

Carl håller på att ömsa yrke. Från polis till hundpensionatföreståndare och hunduppfödare. Han har med ålderns rätt låtit delpensionera sig, vilket innebär att han i fyraveckorsperioder ömsom arbetar o polishuset, ömsom arbetar med hundarna och den egna gården i Sörfors. Den 1 november sätter han definitivt punkt för sin polisiära bana, blir pensionär på heltid.

 

 

Bättre än att sitta och tjata

Carl vill inte gärna prata om polisjobbet, men berättar att han sitter på allmänna, rotel 2, "har hand om trafikolyckor och annat elände".

- Då är det här intressantare, säger han och pekar med pipskaftet på valpkullen. Jobbet med hundarna ger mej mer stimulans än att jämt sitta och tjata med folk. Hundintresset är gammalt. Ända sedan början på 50-talet har han hållit sig med hund. Från början var det schäfrar och nu är det boxrar.

- Jag kände till boxern sedan tidigare men var aldrig riktigt begeistrad, säger Carl. Men så fick jag se den här hanhunden och han verkade kunna bli skaplig.

Hanhunden i fråga är den nu snart sexårige Bonzo, en välmeriterad gosse, som bl.a blivit internationell champion. Valparnas mor heter Gloria, fem år.

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

 

Sörforsbron sopad

Lage Åström (t.v) och Lennart Karlsson "nöter kvast" under sörforsbrons mäktiga järnspann.

Den gamla sörforsbron över Umeälven har sommarstädats. Med piassavakvastar sopade sig vägverkets Lage Åström och Lennart Karlsson, båda vännäsbor, från ena brofästet till det andra.

Körbanans träplankor gjordes rena från den sand som i vintras lades ut under halkan.

Lage och Lennart har 25 broar att sopa inom vägverkets vännäsdistrikt, AC 13. Dessutom kollar de eventuella sättningar vid vägtrummor och bestående tjälskador.

De ofta mycket smala broarna, som den i Sörfors är inga trygga arbetsplatser. - Nej, de kör som galningar, bilisterna, och visar ingen som helst respekt för röddräkterna som vi bär, sade Lage. Vi sätter upp skyltar men de kör bara fortare, tycks det oss.

 

 

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

 

 

Proffs på får efter tio år

- På sätt och vis är vi nog "gröna vågare", säger Bengt Ogland.

- Nej, det är vi inte alls, säger Isabella, hans hustru.

Bengt och Isabella i Sörfors tioårsjubilerar i år som fårskötare. Det hela började alltså 1968, då de flyttade in i den nu helrenoverade västerbottensgården, mitt i byn.

- Isabella har alltid velat ägna sig åt smådjursskötsel, säger Bengt. Och här fanns mycket busk, så vi beslöt oss för att skaffa får. Isabella hade tänkt sig att börja med tre, men vi drog till med åtta får på en gång.

Verkliga nybörjare

- Vi var ena verkliga nybörjare, minns Bengt. Vi visste inget mer än det som står i Erik Sjödins bok Får, som var en ovärderlig hjälp. Men viss gjorde vi mycket galet. Vänliga grannar ställde upp och gav råd när så behövdes. Och med tiden har de själva blivit verkliga "proffs" på det här med får.

Idag har Oglands 14 tackor och 28 lamm. Intresset för fårskötsel har inte bara hållit i sig utan också fördjupats. Liksom kunskapen.

Datorer

Datorer har dragit in i fårskötseln. Tillsammans med sju andra fårägare runt Umeå och Skellefteå har de organiserat en s.k. baggring. Per data får de fram vilken av besättningarna, som har den bästa avelsbaggen. De är också med i en sambetesförening för att rationalisera skötseln.

Vallhunden Jaggi

Datorer till trots, är ändå vallhunden Jaggi den bästa hjälpen. Nioåriga Jaggi är en bordercollie med påbrå från världens bästa vallhund. Det finns det papper på.

- Vi skulle inte klara oss utan Jaggi, säger Isabella. Hon behärskar tekniken att hålla ihop en flock. Har det i blodet.

- Och hon vill alltid lära sig något nytt. Bordercollien är en mycket läraktig och lättskolad ras. Jaggi har haft två valpkullar, elva plus nio valpar. Några av dessa har köpts av samer, som använder dem som höst- och vårhundar.

Text Olle Lundberg Foto Sören Hjelm

Detta var det sista reportaget från Sommarredaktionen i Sörfors, juli 1978.

 

 

Västerbottens Kuriren & Västerbottens Folkblad 1979-03-14

Skidsöndag i Sörfors

Sörfors Intresseförening anordnade i helgen en uppskattad skidsöndag. Ett 35-tal sörforsbor hade mött upp trots vädret, som kanske hellre inbjöd till lugnare aktiviteter på hemmaplan. Deltagarna grillade korv, bjöds på varm saft och lärde känna varandra under glada lekar och spel. En tipstävling vanns av Ingebert Täljedal, Jan Brännström och Ulla Frisk.

Att detta var ett uppskattat initiativ av Intresseföreningen var inte att ta fel på.

P-A Westman

 

 

Västerbottens Folkblad 1979-09-07

Länsstyrelsen säger ja

Eltaxorna utjämnas

Nu ska de orättvisa eltaxorna i Umeå Kommun utjämnas.

Omkring en femtedel av kommunens innevånare betalar i dag omkring dubbelt så mycket för sin elektricitet som övriga i kommunen.

Efter många års strider, beslutade kommunfullmäktige i skulle få samma eltaxor. - Olagligt,hävdade en umebo och överklagade beslutet till länsstyrelsen.

I går kom länsstyrelsens besked: Kommunen har rätt, eltaxorna ska utjämnas.

Senast i somras drogs uppmärksamheten än en gång till de orättvisa eltaxorna i kommunen. Mitt under Fallens dag, drog ett följe sörforsbor in bland de tiotusentala besökarna, försedda med arga plakat.

- Vi bor i kraftverksdammens skugga och betalar dubbelt så mycket för vår elektricitet som stadsborna gör, hävdade demonstranterna. Sörforsborna vägrade att godta ytterligare fördröjningar. Frågan har stötts och blötts i tillräckligt många år redan, ansåg de, nu får det snhart vara nog.

Dubbla taxor

Många umebor betalar faktiskt närmare dubbelt så mycket för sin ström, jämfört med grannen några kilometer längre bort. Bakgrunden till det märkliga förhållandet är att det finns fyra olika elföretag i kommunen. Den största eldistributören är Umeå elverk. Elverkets abonnenter har i dag extremt låga taxor. En följd av att kommunen köper råkraften billigt av vattenfall. De övriga distributions- företagen har väsentligt högre taxor. Umel, heter den största av de tre. De tillämpar vattenfallls eltaxor.

Den som får sin elektricitet från Umeå elverk, betalar i dag 5,5 öre för varje kilowatt elvärme. Umels abonnenter betalar 11,5 öre. Mer bän dubbelt så mycket alltså. För vanlig "hushållsström" betalar elverkets abonnenter i dag 8,5 öre. Umels abonnenter betalar 15 öre.

Ungefär en femtedel av kommunens innevånare betalar den högre taxan. De har i många år kämpat för att orättvisorna ska försvinna.

Beslut i fjol

I fjol fick de gehör för sina krav. Kommunfullmäktige beslutade att taxorna skulle utjämnas. Alla innevånare i kommunen ska betala efter den lägre taxan.

Det hela skulle gå till ungefär så här: Kommunen köper strömmen av Vattenfall till det högre prisetoch säljer den sedan efter det lägre priset till de mindre distributionsbolagen i kommunen. Dessa kan då i sin tur sälja elektriciteten till sina abonnenter för samma pris som Umeå elverk tar.

En förlustaffär för kommunen, förstås. Reformen beräknas kosta 6,5 miljoner att genomföra.

Överklagades

Men sörforsborna och de andra fick inte glädjas särskilt länge åt beskedet att de skulle få billigare ström. Beslutet överklagades av förre moderate fullmäktigeledamoten Harald Sundén.

- Underkänn beslutet, krävde han hos länsstyrelsen. Sundén hävdade att kommunfullmäktige överskridit sina befogenheter. - Vissa enskilda personer skulle få ekonomiska fördelar och elverkets abonnenter skulle få stå för räkningen, menade han.

I går kom länsstyrelsens besked: Fullmäktigebeslutet får godkänt. Sundéns överklagande underkänns helt.

Inte olagligt

- Det är en kommunal angelägenhet att sörja för att kommunmedlemmarna får tillgång till elektrisk kraft. Och också att sörja för att utjämna skillnader mellan olika delar av en kommun, skriver länsstyrelsen och slår fast: - Beslutet kan inte vara olagligt i något avseende.

Så nu kan sörforsborna och de andra missgynnade inom kommunen glädja sig åt att orättvisorna städats undan.

Såvida inte någon överklagar också länsstyrelsens beslut, då kan utjämningen bli ytterligare uppskjuten.

Staffan Sonning

 

 

- Vi är oerhört glada!

- Vi är oerhört glada över länsstyrelsens beslut.

Det säger Svante Larsson, ordförande i eltaxekommittén i Sörfors.

Och att de som berörs av utjämningen är glada över beskedet kan man förstå. En genomsnittsförbrukare med elvärme kommer att tkäna mellan 2.000 och 2.500 lronor per år på utjämningen av eltaxorna.

Kommunfullmäktige beslutade att utjämningen av eltaxorna skulle vara hundraprocentig. Det innebär att alla i kommunen ska få elverkets taxa - den lägsta. Elverkets elvärmetaxa är 5,5 öre per kilowattimme. Vattenfalls 11,5. Efter taxeutjämningen skulle alltså en abonnent i Sörfors få betala 6 öre mindre för varje förbrukad kilowatt-timme.

Stor besparing

Dessutom ska de fasta avgifterna också utjämnas. En normalförbrukare med elvärme gör av med mellan 30.000 och 40.000 kilowattimmar per år. Sammanlagt innebär alltså taxeutjämningen en besparing på mellan 2.000 och 2.500 kronor per år för den som i dag har den högre taxan.

Men det är egentligen inte för att tjäna pengar som eltaxekommittén har kämpat så länge för utjämnade eltaxor, hävdar Svante Larsson. Det handlar i stället om energipolitik i stort.

- Enhetliga energipriser är en absolut nödvändighet för att kunna skapa en sund energipolitik.

 

"Höj gärna!"

Kommunen vill ju nu höja eltaxorna kraftigt, det har Svante Larsson ingenting emot.

- Tvärtom, att överklaga det beslutet vore i högsta grad omoraliskt. Priserna på de olika energislagen måste anpassastill varandra. Och oljeeldningen är i dag avsevärt mycket dyrare än uppvärmningmed el.

Ett första steg mot enhetliga energipriserhar nu i alla fall tagits i och med att länsstyrelsen inte hade något att invända mot de utjämnade eltaxorna. Var Svante Larsson någon gång orolig över utgången?

- Nej, egentligen inte. Vi tog kontakt med juridisk expertis och de försäkrade att det inte fanns grund för överklagandet. Och det visade sig i går vara riktigt. Något som gör Svante Larsson övertygad om att inte heller ett överklagande till regeringsrätten skulle ge något resultat. Men ett sådant överklagande vore ändå i högsta grad olyckligt, menar Svante Larsson.

- Det skulle än en gång slå undan grunden för kommunens försök att skapa en sund energipolitik.

Eldar med ved

Nåja, energipolitiken är en sak, men det omedelbara resultatet för bland andra sörforsborna är att de nästa år får ett par tusenlappar extra att röra sig med. Dock inte Svante Larsson och hans familj. - Nej, för oss betyder inte det här så mycket. Vi har kakelugnar och skaffar oss den mesta värmen genom att elda med ved.

Staffan Sonning

 

 

Västerbottens Folkblad 1979-10-04

Han fick rätt till sist

Nu blir el-taxorna rättvisa

Nu får drygt 8.000 Umeå-hushåll billigare elektricitet. Det överklagade och sedan godkända fullmäktigebeslutet har nu slutligen vunnit laga kraft. Och de orättvisa eltaxorna inom Umeå kommun ska utjämnas.

Stridsfrågan som nu slutligen har avgjorts, har många år på nacken. Omkring en femtedel av kommunen hushåll har fram till nu betalat omkring dubbelt så mycket för sin elförbrukning som övriga i kommunen. Det kan skilja tusentals kronor i årlig elkostnad mellan identiska hus i olika Umeåbyar.

Olika företag

Bakgrunden är att det finns fyra olika elföretag i kommunen. Den största distributören är Umeå elverk. Elverkets abonnenter har i dag extremt låga taxor. Detta på grund av att kommunen köper råkraften mycket billigt av Vattenfall. De kommuninnevånare som har den högre taxan har naturligtvis reagerat över att de fått dubbelt så höga elräkningar som grannarna, några kilometer bort. I fjol fick de gehör för sina krav. Kommunfullmäktige beslutade att taxorna skulle utjämnas.

Överklagades

Beslutet överklagades dock omedelbart av en umebo som hävdade att kommunen överskridit sina befogenheter. Han fick dock inget gehör av länsstyrelsen, för drygt tre veckor sedan kom beskedet: utjämningen godkändes.

In i det sista har dock kommunen varit osäker, skulle beslutet överklagas vidare till regeringsrätten och på så sätt bli ytterligare fördröjt? Umebon avstod dock från sin möjlighet att föra ärendet vidare, och nu har fullmäktiges beslut vunnit laga kraft. - Allting är förberett, nu ska bara kontrakten undertecknas, säger Ingemar Dahlgård, ordförande i tekniska nämnden.

Avdrag på räkningen

De umebor som hittills missgynnats, kommer att få se något mycket ovanligt på sina elräkningar - en minuspost, där skillnaden mellan de båda taxorna dras av. Om de lägre taxorna finns med redan på nästa elräkning, är dock i dag osäkert. - Det är inte säkert att vi hinner med, säger Ingemar Dahlgård. Det kommer att ta en tid innan allt är klart med det nya, ganska invecklade systemet.

2.000 per år

Men lägre elräkningar blir det, så snart det är möjligt. För en normalabonnent med elvärme kan det innebära bortåt 2.000 kronor lägre elkostnad per år. Skillnaden mellan de båda taxorna är nämligen 6 öre per kilowattimme och en normalabonnent förbrukar idag drygt 30.000 kilowattimmar per år.

"Känns skönt"

- Det kääns jätteskönt att det hela äntligen är över, kommenterar Svante Larsson, ordförande i eltaxekommittén i Sörfors, som under alla år gått i spetsen för utjämningen av eltaxorna. - Det är roligt att det har visat sig att det går att arbeta tillsammans i en sån här kommitté så länge och så effektivt som vi har gjort.

Men nu behövs väl inte eltaxekommittén längre? - Nej, nu kan vi lägga ner verksamheten.

Text Staffan Sonning Foto Melker Wiklund

 

 

Västerbottens Folkblad 1979-10-09

Det våras för hemslöjden

I våras öppnades en hemslöjdsaffär i Sörfors och nu slöjdas det som aldrig förr. - När affären startade räknade innehavarna med att få slöjd från tolv personer, de säljer nu alster från omkring hundra hemslöjdare.

En av dessa är Lena Lövgren (t.v) som arbetar med näverslöjd och växtfärgning. Hemslöjd har hon bara sysslat med i ett par år nen är redan inbiten slöjdare.

Hundratalet inspirerade småslöjdare i Sörfors

Hemslöjdarna i Sörfors, Umeå, med omnejd blir bara fler och fler. Det som satt fart på slöjdandet är en hemslöjdsaffär som öppnades i våras. Omkring hundra småslöjdare och ett par proffs säljer nu sina alster genom slöjdboden.

I våras satt Margareta Lundström och Msrisnne Sörlén och pratade om slöjdandet i byn. De slöjdar själva och tycker det är viktigt att hemslöjden kommer ut. Efter att ha räknat till tolv personer som eventuellt skulle vara intresserade av att få sin hemslöjd såld bestämde de sig för att starta en affär. - Båda yrkesarbetar och har affärs- verksamheten som en hobby, men de sticker inte under stol med att de hoppas att affären med tiden skall ge några kronor i vinst.

Slöjdarna i Sörfors och byarna runt omkring lämnar in sina alster till slöjdboden och får sedan betalt när de sålts.

 

Täcker materialkostnaderna

- De får själva bestämma ett pris och sedan lägger vi på för våra omkostnader. Många vill inte ha mer än att det täcker materialkostnaderna, säger Margareta Lundström. (t.h på bilden) Det mesta av det som säljs i affären är tillverkat av människorna i byarna runtomkring Sörfors, ett par är professionella slöjdare. - Vi vill att det vi säljer skall vara härifrån, därför har vi inte kontaktat så många proffs, säger Marianne Sörlén. (t.v på bilden)

Slöjdboden har blivit ett ställe där byborna gärna tittar in på kvällarna, för att lämna in något eller bara prata bort en stund. Inspirationen sprids och många har börjat slöjda, andra har efter flera års uppehåll återupptagit slöjdandet.

Hemslöjdarna är i ala åldrar, de äldre är i majoritet men det finns också unga killar som lämnar in egenhändigt bundna flugor.

Näverslöjd och ulltavlor

En av de drygt hundra hemslöjdarna i Sörfors är Lena Lövgren som arbetar med näverslöjd och gör tavlor av växtfärgat ull. - För ett par år sedan gick Lena Lövgren en kurs i växtfärgning, sedan gav det ena det andra och nu är hon inbiten hemslöjdare. - När jag lärde mig växtfärga fascinerades jag av färgerna och gjorde en bild av ull. Det inspirerade mig att gå en kurs i oljemålning. Samtidigt som jag började med växtfärgning gick jag en kurs i näverslöjd, berättar Lena Lövgren.

Ullen till tavlorna färgar Lena Lövgren själv, likaså är nävret bearbetat och insamlat av henne. - Det är en rolig hobby och när jag inte slöjdar själv leder jag kurser och lär andra, det finns ett stort intresse för hemslöjd.

Text Kristina Blomqvist Foto Hans-Olov Lundkvist

 

 

Västerbottens Kuriren 1984-03-03

Sörfors

Bilder ur byrålådor berättar om människor och miljöer

Sörfors i bilder. Tov-Erik, Sara-Lotta och slaktarn Jan Jansa. Det är några personligheter som levat och verkat i Sörfors. Bilder på dem, andra bybor och på gamla miljöer har en grupp hembygdsforskare letat fram ur sina byrålådor och andra gömmor. Det ska bli till en utställning i Sörfors skola. Ett urval visar vi i dagens VK.

Det är många som intresserar sig för sin egen bygds historia numera. "Gräver där de står". En av dem är Gunni Westman i Sörfors, en dryg mil från Umeå. Hon och ett tiotal andra människor håller på med en sorts inventering av sin egen by. Snart har de en utställning av gamla bilder de har grävt fram.

Gunni Westman går sedan tre åren kurs i Vuxenskolans regi. Hon och de andra deltagarna har ägnat sig framför allt åt att ta reda på så mycket som möjligt om de människor som har levat i Sörfors. De började med att plocka uppgifter ur kyrkböcker och domstolshandlingar. Bilderna har kommit ur byrålådor och från bekanta till bekanta.

Kursdeltagarna har delat upp sig lite grann. Några har forskat om vilka som har bott var, några andra har forskat om byns lärare genom tiderna. Några har tittat på nykterhetslogen och kvinnogillet.

- Det är väldigt givande och intressant, tycker Gunni. Även ungdomarna i byn är intresserade . Men det är svårt att få tiden att räcka till, för det finns så mycket att ta reda på.

Utställningen kommer att finnas på Sörfors skola. Den börjar på fettisdag och håller på till söndag samma vecka

Urban De Verdier  

 

 

Tov-Erik

Tov-Erik (hette egentligen Erik Eriksson) var en av Sörfors verk- liga personligheter. Han var enormt stark. Enligt en historia var han en gång ute och drog en dyngtunna lastad på en släde, på barmark. När grannen fick se detta sa han:

- Nu har Tov-Erik vurti tokut. Nu måst ja ut å prata me han.

Men Tov-Eriks förklaring var helt enkelt:

-Nu ha ja i fjorton dar haft kött- soppan stående under sängen, å till slut vart ja så stinn så ja måst ut å rej åme.

Han måste springa av sig, alltså. Tov-Erik dog någon gång på 30-talet.

 

 

 

 

 

 

Grisslakten

Slaktaren på den här bilden, som kan vara från 20- eller 30-talet, hette Johan Johansson (Jan Jansa på sörforsmål) Bakom honom skymtar hans hustru, och kvinnan med katten är hans dotterdotter. Övriga är grannar. Lägg märke till elledningen på husväggen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sara-Lotta

Det här är Sara-Lotta, även kallad "Mjöl-öge". Hon var fattighjon och gick omkring med knyte, minns Gunni Westman. Namnet "Mjöl- öge", kommer sig av att hon brukade säga:

- Kund ja få en mjöl-domt? Bara på öge. (Kunde jag få en gnutta mjöl? Bara lite grand.)

Sara-Lotta såg väldigt dåligt, och det berättas att hon en gång kom in till en annan bybo, Emma Lundström. som just höll på att laga palt. Hon missuppfattade situationen och frågade:

-Hall du på å kleta mura? (Håller du på att krita muren?)

 

 

 

 

 

 

Västerbottens Folkblad 1984-03-08

Minnen av Sörfors

När Erik Danielsson från Grisbacka byggde den första bron över Umeälven vid Sörfors åren 1875-77 fann han platsen så fin att han köpte mark, byggde sig hus och flyttade dit. Genom århundradena har många, många i likhet med den gamle brobyggaren funnit Sörfors by värd att slå sig ner i. Här har det bott människor åtminstone sedan 1400-talet.

Det vet till exempel de elva sörforsbor som sedan tre år varit sysselsatta med att på sin fritid forska i byns historia. Den här veckan redovisar de en del av vad de funnit i en liten trevlig utställning i byns skola.

Som mest fanns i byn 67 skatteägare, det vill säga personer som ägde jord och skog. I dag är det 50, får vi veta när vi träffar några av de elva. Det berättas oss också att i en av byns gårdar bodde samma släkt från 1809 fram till i fjol.

I uppgifterna har ingått att ta reda på vilka som bott i de olika gårdarna, när skolan kom till byn och vilka lärarna har varit.

 

Fem av de elva som under tre år forskat i Sörfors gamla historia. Från vänster: Gun-Mari Löfqvist, Gunni Westman, Eivy Sundqvist, Isabella Ogland, Märta Åström.

Kraftverkens roll

Det har fallit på Isabella Oglands lott att ta reda på så mycket som möjligt om jordbrukets historia i byn, Eivy Sundqvist forskar i kraftverken medan Gunni Westman tagit sig an föreningslivet för att nu nämna några exempel.

Inte minst kraftverken spelar en viktig roll i Sörfors senare historia. Man berättar för oss att sedan det första kraftverket blev färdigt så var inte Sörfors någon genuin bondeby längre. Vattenrallarna kom med nya idéer och satte sin prägel på byn. Det är naturligtvis heller ingen tillfällighet att många av utställningens bilder belyser just kraftverksbyggartiden.

Det handlar över huvud taget mycket om gamla bilder på den här utställningen. De var "sega" att få fram, berättar man för oss, men redan efter första utställningskvällen lossnade det betydligt så det blir kanske ytterligare en utställning vad det lider.

Det skulle säkert glädja Isabella Ogland. Hon håller just på med en uppsats i etnologi, folklivsforskning, och är på jakt efter gamla bilder som belyser fårskötseln. Hon blir väldigt glad om de som har sådana bilder hör av sig.

Gammal brotaxa

Vi hittar också en taxa gällande för överfart av bron som förband Sörfors och Brännlands byar. Den är från 1878 och fastställer att det för ett enbensåkdon med en förspänd dragare kostade tio öre att passera. En ridande person fick betala fem öre medan det för en person, kalv eller annat småkreatur kostade två öre.

Befriade från "afgifters erläggande skola wara Kongl och Furstliga personer med deras sviter, kronoskjuts, kronotransporter, tågande trupper, kurirer, allmänna poster, brefbärare i kronans och allmänna ärenden, fångskjuts samt embets- och tjenstemän, då de färdas i tjensteärenden".

Det är som känt betydligt lättare att komma till och från Sörfors idag.

Text Helge Hillbom Foto Melker Wiklund

 

 

 

Västerbottningen Nr 17 1984-04-26

De forskar i Sörfors historia

Nu blir "Tov-Erik" och "Mjölöga" bok

Sörfors tillhör de äldsta byarna i Umebygden. I mitten av 1600-talet fanns det åtta gårdar i byn, idag är det över 100.

- Det är en attraktiv by att bo i, säger Karl-Gustav Westman. Under de senaste åren har några bybor samlats i en studiecirkel och forskat i byns historia. Bland annat försöker man teckna ned orginalen som har funnits i byn.

På bilden ses från vänster: Gunni Westman, Karl-Gustaf Westman och Almar Lindberg.

För femton år sedan samlades ett tiotal damer i byn och berättade vad de kom ihåg från sin barndom.

- Efter ett långt uppehåll och mycket diskuterande samlade vi ett nytt gäng, med både äldre och yngre och karlar och damer, säger Gunni Westman. De tyckte att deras tidigare arbete behövde kompletteras och förbättras. Nu forskar de i byapapperen, kyrkobokföringenoch i museets handlingar.

- Vi har väl tänkt att ge ut en bok så småningom, men det är så roligt att forska så jag vet inte om vi blir klara, säger Gunni.

Det är ganska svårt att få begrepp om Sörfors by, eftersom man har haft två kraftverksbyggen där. Det gör att fastighetsbeteckningarna har ändrats, och mark har köpts och bytts fram och tillbaka.

Laxfisket

Laxfisket har tidigare betytt mycket för byn. Det gav stora inkomster, men köpmännen och borgarna i Umeå försökte lura byborna att köpa laxen till underpriser.

I byaordningen står det skrivet att personer som kom till byn för att köpa lax, inte fick ha brännvin med sig. Den som bröt mot förbudet fick dryga böter till byakassan. - Det finns en berättelse som säger att man på ett notvarp fick 74 laxar och en man. Han var så full att han föll ned i noten, säger Karl-Gustaf.

Men byborna betalade också sin skatt i lax, och det var en stor kvot de skulle leverera till Kronan innan de fick något själva. Under vissa år då laxen inte gick till lika kraftigt, har man skrivit brev till Johan III och begärt uppskovmed leveranserna till Kronan.

- Men när laxen gick till, så gjorde den det ordentligt. Byborna körde lax i skrindor från älven och till Umeå. Om man tappade någon så spelade det inte så stor roll. - Jag förstår att drängarna och pigorna hade inskrivet i sina kontrakt att de inte skulle bli serverade lax mer än tre mål per vecka. Det kan nog bli enformigt med lax i längden, säger Gunni.

Fotoutställning

Tidigare i vår har medlemmarna i studiecirkeln gjort en fotoutställning om byn. I början var det lite trögt, att få in kort. - Vi satte upp affischer på affären och till slut fick vi ihop 200 bilder, och även nu efter utställningen har vi fått många bilder, säger Gunni.

I mitten av 1800-talet hade man en lärare som hette Gruffman i byn. Utöver läraryrket var han en duktig snidare och hantverkare. När skolinspektören kom och skulle inspektera skolan upptäckte han att det var tomt i klassrummet. Men han hörde röster från smedjan en bit bort och gick dit. Då visade det sig att Gruffman lärde eleverna tillverka hästskor. Inspektören tyckte det var bra att eleverna fick praktiska kunskaper och inte bara läsning och skrivning.

Nicke Ren

I början av detta sekel fanns det många orginal i Sörfors, bland annat Nicke Ren. Han var känd för att gå omkring med pipan i mungipan för jämnan. Han hade också en svår rökhosta, och en dag föreslog någon att han skulle nog må bättre om han slutade röka, då svarade han:

- Det gjorde mor, och hon är död!

Nicke Ren arbetade på sågen i Brännland, bland annat rullade han in timmer till sågen. En tid gick han tillsammans med en lärling, men efter någon månad tyckte han det var fel att han hade tio öre mer i timmen än lärlingen. Han gick in till disponenten och begärde att få sänkt lön, för att både han och lärlingen gjorde samma jobb. Disponenten tyckte att det var ett riktigt förslag, men han höjde istället lärlingens lön.

Tov-Erik

En annan av byns orginal från detta sekel var Tov-Erik. Han tillhörde de starkaste karlar som fanns. När inte hästen orkade dra lassen, spände han ifrån och drog dem själv. Det finns många historier om hans lasskörning med tjära till "Tjärhovet" på Teg.

En grabb skulle skämta med honom och lossade kättingen som höll tunnorna på flaket hans. När tunnorna började rulla mot honom tog han och bollade med dem. Grabben som hade gjort hysset försvann snabbt från platsen.

Tov-Erik var stark, men han var snäll. En gång hade han varit i Brännland och köpt en gris av häradsdomaren. Den här grisen följde Tov-Erik som en hund. En dag träffade han häradsdomaren och denne frågade honom hur det gick med grisen.

- Det går bra, den är mycket klokare än vad du är, svarade Tov-Erik.

En gång slog åskan ned så ringarna på spisen rasslade på spisen hos Tov-Erik, då sa han bara lungt:

- Grassel (lev om) måttligt.

- En gång när Tov-Erik varit till Umeå och sett den nya strömlinjeformade bilen som kommit till staden. När han återvände till byn frågade byborna nyfiket hur den såg ut. - Som ett väl klappat dynglass blev svaret!

- Det skulle vara roligt att kunna gå tillbaka 200 år i tiden och prata med folket i byn då och sett skillnaderna, tycker Gunni, men det är en dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.

- Det är säkert stor skillnad, bara vi ser tillbaka på de över 60 år som vi bott i byn, märker vi att det var mindre jäktigt förr. Då hade man mera tid att umgås, säger Karl-Gustaf.

Spridd bebyggelse

Sörfors har idag en mycket spridd bebyggelse. För tillfället är det byggnadsförbud, tills man löst vatten och avloppsfrågan. Dagens reningsverk klarar inte mer bebyggelse. Visserligen finns det ett område på 25 hus planerade i byn. - Det är lugnast om vi får fortsätta att ha spridd bebyggelse. Då utvecklas byn i lagom takt, tycker Karl-Gustaf.

I Sörfors finns numera endast två aktiva bönder på de 50 skattehemmanen. Men det finns de som har svin- och köttproduktion, vid sidan om annat arbete. De flesta bybor försörjer sig på jobb i Umeå eller vid Ålö-maskiner i Brännland.

- Den enda arbetsplats vi har i byn är kraftverket. Omkring ett 30-tal personer jobbar där, säger Almar Lindberg.

Bra sammanhållning

Sörfors är en by med bra sammanhållning. Karl-Gustaf kämpade i många år för att få en byaförening som omfattade alla, och inte bara skatteägarna. Nu har man en mycket aktiv sådan. Den har bland annat sett till att affären kunde leva vidare i byn.

Den förre handlaren skulle pensioneras och genom kommunens och byaföreningens hjälp fick man en person som tog över affären.

- Om den gamle handlaren, Höber, brukade vi säga att det enda som han inte sålde var smågrisar och bilar, men innan kvällen kunde han ta hem det om man beställde.

- Jag tycker att man skulle kunna säga samma om dagens handlare, för han har det mesta som man behöver, säger Karl-Gustaf.

Skolan har varit i farozonen, men nu är den säkrad för många år framöver. Och lokalerna har byborna möjlighet att nyttja till sammanträden och studiecirklar på kvällarna.

Även bönhuset, som Baptisterna äger, utnyttjas av hela byn. Varannan vecka samlas byns damer till symöten och alla församlingar håller sina gudstjänster där.

- Det är skönt att vi håller ihop i byn, trots att vi har olika tro och politisk övertygelse. Det gör livet så mycket lättare så här ute på landet, avslutar Gunni, Karl-Gustaf och Almar.

Text Eje Boihlet

 

 

Västerbottens Kuriren 1987-11-25

Boken om Sörfors färdig efter sju år

Det är synd att det är slut. Luften har gått ur oss för tillfället.

Det säger från vänster Almar Lindberg, Märta Åström, Gun-Marie Löfqvist, Eivy Sundqvist, Gunni Westman, Gudrun Ahlgren och Martin Löfqvist.

 

 

En gång om året lever den lilla byn Sörfors, en och en halv mil utanför Umeå, upp. Då firas Fallens Dag vid Stornorrforsens kraftverk och många tusen människor söker sig till Sörfors.

Att resultatet av kraftverksbygget skulle komma att bli tureister och vägar som kostnadsfritt underhålls av Vattenfall hade väl inte byborna i Sörfors räknat med. I dag är byaföreningen tacksam för fördelarna och menar att Vattenfall i dag är en del av Sörfors. Det kan man läsa om i boken "Sörfors - en förändringens bygd".

Var fjortonde dag i sju år har en liten grupp Sörfors-bor samlats för att skriva sin hembygdsbok. Efter en fotoutställning 1981 började man träffas och dra upp riktlinjer för boken. Men Gunni Westman tyckte det verkade omöjligt att klara av en hel bok. - Det här är ingenting för oss menade Gunni Westman när planerna började ta form.

Under Vuxenskolans regi har formen för boken sammanställts och resultatet är en "historiebok" på närmare 300 sidor. Bland annat berättas det om tiden under kraftverksbygget som inträffade i mitten på tjugotalet och mitten på femtiotalet. Förändringen bestod i att fler innevånare, kom tillbaka - och många nya matställen och kaféer öppnades. Två biografer ordnades också. Nu är byn utan både biograf och matservering och jordbruken har minskat från 67 bönder till ett femtal idag. En vanlig utveckling för de flesta små byar i Norrland. Men intresset för bygden i Sörfors finns kvar och 1976 bildades en intresseförening som ska ta tillvara bybornas intressen. Bland annat har man lyckats genomdriva billigare eltaxor och anordnat uppskattade midsommarfester.

- Intresseföreningen tillsammans med hembygdsboken är ett sätt att väcka intresset för hembygden, säger Martin Lövqvist, en av författarna till boken.

Jag tror att det skapar en god sammanhållning i Sörfors om det finns möjlighet att bläddra i en bok som den här.Det väcker intresse att kunna läsa om sina förfäder och få del av sin hembygds historia, avslutar Martin Lövqvist.

Maria Wilhelmsson

 

 

Västerbottens Folkblad 1987-11-28

Sörfors by under 450 år

I Sörfors utanför Umeå har det bott människor sedan urminnes tider. Det vittnar gjorda stenåldersfynd om. Men när några bybor för ett antal år sedan började forska i byns historia gick man inte så långt tillbaka i tiden. Den bok som blev resultatet av tolv bybors forskarmödor och som kommit ut i dagarna behandlar tiden från 1540 fram till idag.

Sju års arbete

Det har tagit sju år att samla material till boken "Sörfors - en förändringens bygd". Gamla sörforsbor har intervjuats, materialet i byakistan har noggrant gåtts igenom och många besök har gjorts på museet inne i stan.

De insamlade uppgifterna har plitats ned och slutligen har Gun-Mari och Martin Löfqvist redigerat och renskrivit materialet. Resultatet har blivit en drygt 300-sidig bok rikt illustrerad med fotografier och teckningar av Staffan Lundmark

Dagen innan försäljningen av boken började träffade vi hemma i köket hos makarna Löfqvist också Gunni Westman och Eivy Sundqvist, alla fyra entusiastiska hembygdsvänner. När forskarmödan nu ligger bakom dem och övriga som deltagit i den studiecirkel som samlat uppgifter om byn och boken är klar förklarar de att arbetet varit väldigt roligt och intressant. Men de är också medvetna om att de trots allt började väl sent. Det är inte längre så många som finns kvar och kan berätta om livet fordomdags i den gamla bondbyn, som en gång faktiskt var den näst största byn i Umeå socken efter Röbäck.

 

Förvandlad by

Byn har förändrats rent otroligt, berättar de. Inte ens geografin är densamma som förr. Vattenkraftsutbyggnaden har bidragit till att skapa kanaler och kullar som inte fanns förr och det torde vara få byar som genomgått en så genomgripande förvandling från genuin jordbruksbygd till ett modernt samhälle som Sörfors med sina 350 invånare.

Om denna väldiga omdaning och mycket mera därtill står att läsa i boken, som började säljas på fredag. Försäljningen fortsätter i dag i byns bönhus.

Text Helge Hillbom Foto Ulf Hägglund

 

 

Västerbottens Kuriren 1988-06-08

Årets by vid Umeleden:

Många goda initiativ för trivsel i Sörfors

- Före Stornorrfors var det 67 skatteägare i Sörfors by, nu är det knappt 50. Vi kände att vi måste försöka göra något för att inte byn skulle utarmas, berättar K-G Westman. Han och hustrun Gunni har haft ett eller annat finger med i det mesta som hänt i Sörfors på senare år.

1976 bildades en intresseförening för byn, berättar han. Den fick snabbt över 100 medlemmar, som delades upp i kommittéer med olika arbetsuppgifter.

En kommitté började kontakta kommunen om barndaghem i byn, och man bevakar byns intressen när det gäller skolan. När butiken i byn skulle byta ägare blev det fråga om att lösa fastighetens ägareförhållanden, så en kommitté började förhandla med kommunen, och bybor hjälpte sedan också till att rusta upp affären.

Några otäcka olyckstillbud i trafiken föranledde en annan kommitté till förhandlingar med vägverket dels om bättre räcken på kanalbron, dels om betongförstärkningar på Sörforsbrons landsfästen.

Uppmärksammade aktioner gjordes i Sörfors för att få en enhetlig eltaxa för kommunen.

Byns gamla badplats var inte tillfredsställande. Nu har man ordnat en ny vid dämningssjön, ungefär där gamla Norrfors kraftverk stod.

 

Välfyllt årsprogram

En fritids- och nöjeskommitté grep sig an med att förbättra kontakten mellan gamla sörforsbor och nyinflyttade och har skapat nya traditioner. Man börjar året med "Sörforskalaset", som första åren var i Hössjö men på sistone hållits i byastugan i Norrfors. Man firar fettisdag och har majbrasa. I början av juni går man ut på bystädning och dricker kaffe efteråt. Midsommarfirandet sker vid Himlaberg och efter älgjakten bjuds alla på älgköttsoppa. Finalen för året är julgröt och julsånger i byns bönhus.

Det är alltså en lång rad aktiviteter där flertalet av byns 130 hushåll är engagerade. Men även om vi är välkomna att utnyttja bönhuset i stor utsträckning skulle vi allt behöva en byastuga också, sade K-G Westman. Och vi skulle gärna se att det kunde byggas mer i Sörfors, så att barnfamiljer kan flytta in och förstärka underlag för skolan och butik.

 

Bro-bekymmer

Gun-Mari och Martin Löfqvist berättade om den nya studiecirkel kring byns historia som pågått under sju år och som resulterat i en bok på över 300 sidor. Man fick bl.a veta att den första bron över Umeälven byggdes 1800-1802 av Sörfors och Överboda byamän. Redan 24 maj 1809 brändes den emellertid på von Döbelns befallning för att hindra ryssarnas framträngande. Sedan dröjde det 66 år innan det åter blev en bro mellan Sörfors och Brännland. En pelare från den bro som då byggdes står fortfarande kvar ute i älven.

På 1600-talet fanns icke mindre än 16 fasta fisken som hörde till Sörfors och några av byns jordbruk var duktigt stora. Det största hade icke mindre än 4.000 meter gärdsgård att underhålla, fick man också höra.

- Vi är imponerade av ert arbete med att dokumentera er bys historia, sade Umeledens ordförande Bo Sjöstedt, som kunde meddela att stiftelsen anslagit 10.000 kr till inköp av byhistoriken.

 

Kulturobjekt och rastplaster

Stiftelsen Umeleden producerade under 1987 informationsmaterial för omkring 77.000 kr och satsade drygt 112.000 kr på reparation av kulturobjekt, anordnade av parkering, rastplatser och toaletter.

I år satsar stiftelsen Umeleden bl.a på fler rastplatser, badplats på Baggböleören, toalett vid Laxhoppet i Sörfors, anslagstavlor på ett antal utsiktsplatser, parkeringsplats och vägsystem vid arkeologiska experimentsgården vid Prästsjön. Vidare anslås pengar till vissa kultur- och miljöobjekt, som prioriterats i samråd med Västerbottens museum. Dit hör storhässjan vid Baggböle herrgård, en gammal transformatorstation i Brännland, linbana i Kåddis, bagarstuga i Sörfors, bod i Brännland, och lador i Klabböle.

Umeå jaktvårdskrets kommer att ordna jakt- och viltvårdsinformation i Kåddis, och skogsägareföreningen skall ordna en skogsbruksstig. För "Umeå energicentrum" som etableras i anslutning till Klabböle gamla kraftverk har en särskild stiftelse bildats, och i energicentret får 450 meter sparad flottningsränna en funktion.

 

Skiftbyte

Under Umeledens första år harMonica Aasa på stadskansliet varit stiftelsens sekreterare. Hon har nu fått nya arbetsuppgifter, och vid årsmötet framförde professor Mats Hagner ett tack för hennes entusiastiska arbete för stiftelsen. Umeledens administration läggs nu över på fritidskontoret, och sekreterarsysslan övertas av Anne Christine Lejon.

 

Byavandring får da capo

Sörforsborna hade ordnat för att få visa Umeledens årsmötesdeltagare runt i byn och hade lagt upp ett ambitlöst program. Många avskräcktes dock av regnet och kallblåsten. Nu hoppas sörforsborna kunna genomföra den här byavandringen med större anslutning vid ett senare tillfälle, kanske i anslutning till Fallens dag.

Text: Bertil Olson

Ett år framåt får Sörfors behålla denna akvarellen över Umeleden. Den togs emot av Bernt Bredin, ordförande i Sörfors samfällighetsförening och Eva Westin-Johansson, som basar för intresseföreningen

Foto © P-A Westman

 

 

Västerbottens Folkblad 1991-07-04

John byggde Sörforsbron

John Milton är en man som har mycket att berätta om från gamla tidet. Bland annat var han med och byggde Sörforsbron som i år blir 80 år. John fyller själv 99 år den 8 oktober.

Den som åkt över Sörforsbron glömmer knappast den underbara utsikten över Umeälven och dess grönskande omgivningar. Sörforsbron fyller 80 år i år och en som var med och byggde bron är John Milton. Han blir 99 år i oktober.

John Milton har mycket att berätta från gamla tider och många minnen från brobygget mellan Sörfors och Brännland. Han var 18 år när bygget startade 1910.

- Det var mest medelålders karlar från Sörfors och Brännland som var med och byggde bron, men vi var tre unga pojkar som också fick arbete, berättar John som bodde i Sörfors med sina föräldrar och tre syskon.

Till en början hade John och hans kamrater en förtjänst på 30 öre i timmen. Men så småningom fick de 35 öre, lika mycket som de äldre arbetarna.

Utan verktyg

- Det var ett tungt arbete, det fanns ju inga verktyg så vi gjorde allt med handkraft. Vi jobbade så länge det fanns dagsljus. Sju timmar när det var mulet och annars åtta.

Bygget startade från sörforssidan denna kalla vinter 1910. På den tiden, innan älven var reglerad, var forsen strid och frös inte på vintern.

- För att ha något att gå på la vi utokvistat grantimmer, som det frös runtom. Sen borrade vi hål i isen och körde ner långa pålar. Ovanpå pålarna la vi grovt timmer och sen nitades bron ihop på det.

Mittpelaren kvar

Det var arbetare från Götaverken som kom till Sörfors och nitade ihop bågarna på bron 1912. Då revs också den gamla träbron. Men fortfarande finns spår kvar av den - mittpelaren som står kvar i älven. - Hur i all världen har den kunnat stå kvar? Ibland var det ju så högt vatten att det spolades över bron. Ja, det var duktiga stenarbetare på den tiden, konstaterar John.

Han var själv en erkänt duktig stenarbetare och försörjde sig som det under många år. Han har gjort otaliga gravstenar och trappor, men han har också varit med och byggt många vägar i Umeå med omnejd.

1919 gifte John sig och köpte en gård i Klabböle. Han och hustrun Ida fick 5 barn. John bodde kvar på gården tills han var 97 år, då han flyttade till Tegsgården, där han bor nu.

Text Anette Nordvall. Foto Anders K Jonsson

 

 

 

Västerbottens Kuriren 1992-07-25

Fem-våningshus för 14.000 flitiga

Den här utrymda femvåningsbyggnaden kan ha haft uppemot 14.000 flitiga hyresgäster. - Getingboet, som K-G Westman i Sörfors funnit uppe i en vrå på vinden, är imponerande i sig. Det blir inte mindre imponerande när entomologen Bengt Ehnström i Uppsala öppnat dörren till den värld som boet rymt.

Boet är cirka tre decimeter i diameter och har alltså fem våningar som hänger samman i ett system av tunna pelare som påminner om droppsten i en grotta.

Getingarna har täckt boet genom att välja en vackert strimmig och vågmönstrad huva över det. Våningsplanen består av de karakteristiska sexkantiga barnkamrarna.

- Sexkanten är så nära larvens cylinderform man kan komma utan att slösa med utrymmet, förklarar Bengt Ehnström.

Till skillnad från getingar och bin har humlorna inte förstått ekonomin i sexkanten, utan bygger mer primitiva, runda krukor åt sina larver. Det är slöseri med byggmaterial, konstaterar Bengt Ehnström.

Susanne Waldau-Wiechel Fotnot: En entomolog är en insektsexpert. En förna är lager av döda växt- och djurreater.

 

 

Västerbottens Folkblad 1994-03-26

Familjen Bäcklund hos Timell i kväll

Umeå: Det var inte länge sedan en Umeå-familj medverkade i "Det kommer meras" familjeinslag "Vad är det du säger?".

Nu är det dags för en ny Umeå-familj att visa sig i TV-rutan. Det är nämligen familjen Bäcklund, mamma Gun, pappa Sture (från Sörfors anm.) dottern Janna som kommer att kasta sig in i leken och råka ut för programledaren Martin Timells kluriga relationsfrågor.

 

 

 

 

Västerbottens Folkblad 1998-06-13

Märklig föreställning i Sörfors

Striptease i Sörfors.

- Låter det overkligt och osannolikt ? Det tyckte jag också, ändå fram till att jag - av en tillfällighet - fick se en upplaga av Västerbottens Folkblad för exakt 31 år sedan.

Bilderna på tidningens förstasida ska locka till läsning och den här gången måste det ha lyckats ovanligt bra. Rybriken är " - Hjälp dom ser mig" och bilderna föreställer en halvnaken, blond och långhårig, kvinna i utmananade posé.

Föreställningen hette "Black and white strip tease show" och kom givitvis från Stockholm. Ackompanjerade av två svartmuskiga herrar, som det står i texten, bjöds det på utmanande nakendans på Älvdungens festplats i Sörfors. Publiken, mestadels män, var tydligen alldeles vild och showen fick skjutas upp en halvtimme. Sedan blev det flera avbrott innan alltihopa till slut stoppades av ordningsvakterna.

VF:s recensent, Hans Nyman, var kraftigt kritisk till uppträdandets kvalité och noterar några märkliga detaljer. Bland annat skriver han att "ögonen såg ut som köttbullar på flera bland publiken. Och att "stämningen i logen började likna den på Wembley i London. Istället för att sjunga "When the Saints go marching in" stämde man upp med "När temperaturen är hög uti kroppen".

Avslutningsvis konstaterar recensenten att det tydligen inte kan vara svårt att tjäna pengar i dagens Nöjessverige. Sedan kommenterar han plumpt de uppträdande kvinnornas kroppar och ansikten.

Uppträdandet gavs stort utrymme i tidningen, nästan en helsida. Och ytterligare några rader 30 år senare....

Hans Forsman

 

 

 

 

2014. Sidan uppdaterad av P-A Westman, 2014-11-01