Bröta-Oll

mannen som frälstes ur Norrforsen

 

I byarna vid älven har i flera generationer berättats historien om "Bröta-Oll", mannen som man bad kungen att man skulle få skjuta, så att han slapp pinas längre på en oåtkomlig bröt i Norrforsen. John Framell i Umeå har tecknat ned historien, som hans släkt har särskild anledning att komma ihåg:

 

DET HADE RYKTATS i Norrforsbyn att ett bröllop skulle hållas i Sörfors - på andra sidan älven. Den gården låg i den västligaste delen av byn en god bit ovanför Norrforsen. Nu beslöt tre bondpojkar i Norrfors att fara över älven för att "si brura". Det var nämligen ett mycket vanligt nöje på denna tid - mitten av 1880-talet.

 

Med båt tog de sig över älven, vilket var ett ganska riskabelt företag, då älven här är mycket strid. Men pojkarna kom över och sökte sig till bröllopsgården och de andra "brursiarna". Nu var det kutym den tiden att varslade man några bekanta bland brursiarna - (helst om det var förmögna bondpojkar) så bjöd man in dessa på bröllopet där de undfägnades på bästa sätt. Ty sedan de fått lite i sig av mat och dryck, mest dryck, blev de ju rundhänta när gåvor skulle ges till brudparet.

 

Frampå morgonsidan skulle våra pojkar hem till sin by igen och det sades att bröllopsgästerna med spelman i täten följde dem ned till stranden. Men nu var det morgondimma och kanske inte så klart i huvudet heller. Alltnog, forsen tog dem.

 

HEMMA I NORRFORS saknade man på måndagsmorgonen de tre pojkarna från tre olika familjer. Var höll de hus? Efter en hel del efterforskningar fick man till sist veta att de besökt bröllopet i Sörfors men rott hem. Då förstod man genast vad som hänt och började söka efter stränderna. Men Norrforsen brukade alltid behålla dem han tog. Man hittade endast spillror från den sönderslagna roddbåten. Sorgen lägrade sig tung i de tre hemmen. Men på onsdagen blev någon varse någonting ovanligt ute på en timmerbröt i den vilda forsen. Det måste vara en människa som gick därute. Ja, verkligen - en av pojkarna hade fastnat bland stockarna i bröten och troligen drivits upp så högt av vattnets tryck att han efter en tids medvetslöshet vaknade till liv. Vem utav de tre var vid liv? Man rusade ned till forsen och så småningom kom man fram till att det måste vara "Olle ti Anners", alltid kallad Anners Oll - men efter räddningen även "Bröta Oll", som fanns därute. Men hur skulle man kunna få honom i land! Den bröt han befann sig på kunde aldrig flottarna lossa på höstarna när "rumpan" gick förbi, utan nästa vårflod rensade alltid forsen.

 

Man försökte att skicka matpaket med forsen men alla försök misslyckades. Man försökte skicka linor men forsen var för stark. Ingenting höll för påfrestningarna. Det påstås att någon telegraferat till kungen för att få tillstånd att skjuta ihjäl honom - "för att han skulle slippa svälta ihjäl". Men kungen sa nej!

 

DÅ VÄNDE MAN SIG till den gamle flottarbasen Ström i Gubböle - "Gamm-Strömmen" kallad, med bön om hjälp. Han kände ju Norrforsen bättre än någon annan och han sade också: "Hä går no aldri, men ve få väl försök". Bland sitt manskap fick han två frivilliga som hjälp och båtlaget rände forsarna ner till Norrforsen och började överlägga hur man bäst skulle kunna lura forsen på sitt byte. På en "hålvågskamm" tog man sig ur och Olle - som vid det här laget måste hållas av en av karlarna emedan han var alldeles omtöcknad - kunde räddas.

 

Detta hände nån gång på åttiotalet. Gamm-Ström dog omkring sekelskiftet och min farfar - som var en av de tre, dog 1903 i femtioårsåldern. Olle Andersson levde in på 30-talet, ett gammalt orginal som ogärna ville höras om sin resa utför Norrforsen.