En vis-stomp

om ralle om n´ Kall Nilss´ Kalle, som
språke på, å om a Sörfors-Lina,
som vart brura hansches.
 
Diktatt utå n´ Lars Otto Per Anton på Mon på den tin, då dem hadd ransoneringa på allting utom på ralle å kärléken
 
Ji vahl sjong visa jänna å tell getarr´n å på samma miljon som Ersmarks visa dem kall.
 
 
Å herre min je, va faltje ha ralle
- Tjom faderi faderallanlej
om a Sörfors-Lina å n´ Kall Nills Kalle,
- Tjom faderi faderallanlej
dotra hansches ´n Erk på Mon
tjom faderi faderallanlej
n´ Kalle bo oppåt Klabböls-ron
Tjom faderi faderallanlej
 
Åt mickelsmäss snöddé då syntes´ e fählen
om söndassmöran från Kall Nilss gählen
neråt raninga söröver mon
å tvars å lann fram till Erkes bron.
 
Där hadd´n gått anschönsch kring nohlest knuta
till lillkammarhöhle å knacke på ruta
Jestanes, hadd´n då väckt opp farn,
nog hadd´n fått sej en kattskjuss darn.
 
För ´n Kalle jär rik, å no vet´n storen
dem tröj lave småen ba´ ti rackarforen
Vörke då dy, att ji könn förstå
va ´n Kalle ment, då han språke på.
 
Men tro ji int jänta dä armade fée,
hä såg då n´ Agust från fätåle´e
lätta på döra för friarn sin,
å ´n Kalle vart fäjjen å snodd å in.
 
 
Sjalu var n´ Agust å gjort sej beschväre
å stå där ti kallgaranohlavärsväre
Jävvento skull int´ n´ Kalle få däng.
Men n´ Kalle mådd´ fint ti en fallåtssäng.
 
Å n´ Kalle han tjådd no bra ve å gantes
men n´ Agust han frös å han svor å bantes
Mullbänken vax ti hans brea trut,
sen gatt´n ge sej, då snuse to slut.
 
Kors va hä sen vart sönn om a Lina!
På samlinga hadd´a sin, värsta pina,
pojka skrafte, å kälingen glodd,
å´n Petrus fråge´na äss hon trodd.
 
 
Men n´ Kalle syntes ge håhlen tié
Han gjord å ve axa ti Bråns mejerie,
ävlese å fählese dag å natt
för päninga köfft´n sej fem skäls skatt.
 
En dag spännt´ n´ Kalle marra för skrina
å for till n´ Erke å tog ut a Lina,
kört´ ve jänta direkt till stan
å to in ti bokammarn hos von Ahn.
 
 
Dem gruve sej värst för dä sen dem skull göra
men klev in hos Bergen å ställd sej ti döra,
tors inte säjé - men vart sä flat,
då Berg to en ring å sa: artan karat?
 
Ji könn fäll förstå, att dem va nalta fäjjen
a Lina å´n Kalle åt ringfingersgräjjen.
Jädran, Agust, nu vart hä för sent
å frest å skilj på va Berg ha förent.
 
Därnäst köfft ´n Kalle fästmöpresenten:
en psalmbok ti Glasens ve gullornamenten,
Tro, Hopp å Kärlek va tryckt utanpå,
å sen drack dem kaffe på Flora 2.
 
På tryckerie dem sa då int ohle,
men Kurir-frökna, som såt åtell bohle,
skrev opp namna på bägge två -
"Förlovade" sto´ne där dagen därpå.
 
Sist skaffe dem mat´n för vintern åt gris´n
å lampen från Widelund till elektris´n
- Harrselefors´n han ska fäll till slut
ändå ta på rör på sej nan pelagrut.
 
På hemvägen kömme´ne på dem då ile
att gå in till Sanngren mens marra vile.
Söckerkorta begjort dem för tri . . .
- Fler vahl vi sa´n Kalle, va tin ta på li.
 
På Backen for dem ett sköv in till präst´n
å lätte´n få skriv ut lysningsattest´n
Bröllope hadd dem till jul på Mon
- då höll sej ´n Agust mest bakanför lo´n.
 
Å Lina å´n Kalle dem jär nu ti rope,
å storbönnren divel om vahl faddra ve dope
Kälingen sömmpå arvingens stass.
På böna sitt a Lina på främmersta plass.
 
Å hon jänna visa, hon ha jag sjölv dikte,
men äss ji vill vetta åt vem jag ha sikte,
vänn ji ve fråga till annan person,
för rallsam hä jär int
 
Per Anton på Mon
Bakom pseudonymen Anton på Mon döljer sig framlidne VK-redaktören Ernst Gafvelin. Visan var infört i tidskriften Västerbottens årsbok 1924-25.