Hemmets Veckotidning Nr 12 1990
Text Gunilla Wärle
Foto Göran Strandberg

Avskrift P-A Westman

Livet har blivit så fint fast jag inte ens kunde tala - bara nu ingen tror att jag är högfärdig!

När Carin för 13 år sen såg på en TV-operation upptäckte hon att hon hade samma knuta på halsen som TV-patienten. När hon en dag drabbades av dubbelseende hade hon för längesen glömt bort den…
Till slut var det dansk läkare som fick syn på knutan och därmed kunde ställa rätt diagnos: Hodgkins sjukdom.

Vägen tillbaka till livet blev lång och svår men idag är Carin lycklig. Hon oroar sig bara för att folk inte ska se att hon faktiskt hälsar…

En kväll i mars 1977 satt 19-åriga Carin Widbäck hemma i soffan framför TV:n . Hon virkade på en duk och följde ointresserat ett medicinskt program.

När hon såg en läkare operera en man för en svulst på halsen kände hom automatiskt där på sig själv. Å, hon hade ju också en knöl!
Men den var inte öm, så det var nog inget farligt. Små knutor kom väl och försvann.

Snart hade hon glömt den. Det var så mycket annat som upptog hennes tankar. Hon fått sitt drömjobb i en handarbetsaffär hemma i Norrköping. Att sy, sticka och virka hade alltid varit hennes stora intresse. Det var roligt att hjälpa kunderna välja garner och mönster. Hon njöt av att hantera det vackra materialet till kuddar, dukar och tröjor.

Men så i juli fyra månader senare började synen krångla. Hon såg dubbelt när hon tittade hastigt till höger. Efter några dagar var det likadant till vänster.

Carin gick till en ögonläkare och blev grundligt undersökt. Doktorn fann inga fel med rådde henne att återkomma om en månad. Berodde problemen inte bara på överansträngning, så framträdde kanske orsaken tydligare då.

Strax efter fick Carin nya bekymmer. Armarna kändes underligt kraftlösa. Nå, då var hon väl överansträngd! Det var ju semestertid och hon hade mycket att göra i affären.

Inte heller vid återbesöket fann ögonläkaren något onormalt. Hon gav Carin en remiss till sjukhusets medicinska avdelning och där fick hon tid i slutet av augusti.

Men en dag i mitten av månaden blev hon plötsligt sjuk, när hon var ensam i affären. Det var som om all kraft runnit ur kroppen. Hon blev yr och snubblade. Minst av allt vågade hon sig upp på de höga stegarna för att hämta ner garn från hyllorna.

Hon ringde förtvivlad till en arbetskamrat som var ledig. Nej, hon kunde inte komma. Det blev Carins mamma som fick rycka in som handräckning i affären.

När klockan äntligen blev 18 och de kunde stänga, var Carin så matt att en släkting fick hämta henne i sin bil. Det var knappt hon kunde släpa sig in i den. Ändå trodde hon att det hela var något övergående. Hon satte inte mattheten i samband med dubbelseendet.

Dagen därpå kunde hon knappt gå. Mamma Svea ringde förskräckt till sjukhuset där Carin hade tid senare. Jo, hon kunde få komma redan om ett par dagar.

Väntetiden blev svår. Carin kände att hon blev allt sämre och oroade sig för vad det kunde vara. Tur att mamma och pappa Pehr fanns till hands och tröstade henne.

Första besöket på lasarett

Hon hade aldrig varit på ett sjukhus förr och den kala, vita miljön skrämde henne också. När läkaren, som undersökte henne, ville ta ett ryggmärgsprov blev hon livrädd. Hon hade hört att det var hemskt. - Men fast jag var så spänd, kände jag bara ett litet stick, minns hon. Nej, då var det värre att ligga still i 24 timmar efteråt. Jag längtade så efter mina föräldrar och min lilla hund!

Men det skulle dröja mycket länge innan Carin fick komma tillbaka. Läkarna misstänkte att hon led av MS - multipel scleros - och sände henne vidare till neurologen i Linköping för utredning.

De oroliga föräldrarna körde henne dit och tur var det, tyckte Carin. När hon åkt de fyra milen var hon svimfärdig och fick rullas in på bår till sängen i salen. Mamma lovade hjärtängslig att besöka henne varje dag

- Utan henne hade jag nog inte klarat mig, säger Carin. Hon kom med tåget varje förmiddag och stannade till kvällen. Mamma läste högt för mig och matade mig.

Det var inte mycket Carin fick i sig av frukosten som ställdes bredvid sängen på morgonen. Hon hade svårt att föra skeden till munnen men ville inte be något biträde om hjälp. Hon skämdes lite över att hon var som ett barn.

Huvudet värkte underligt när hon höll det upprätt men lade hon det mot kudden kändes det bättre. På kvällen när hon släkte ljuset och vände sig till rätta för att sova, kändes det som om sängen var en drivande eka på ett stormigt hav. Hon klamrade sig fast.

Under några dagar gick hon igenom undersökningar som skulle fastställa en MS. Det nya ryggmärgsprovet och benmärgsprovet visade inget onormalt. Men …..

Lungröntgen avslöjade tumörvävnad mellan lungorna! Hon kände sig som ett utställningsföremål, när professorn samlade läkare och kandidater runt hennes säng och diskuterade hennes fall i termer som hon inte förstod.

Äntligen fann man felet

Det var en dansk kvinnlig läkare som plötsligt upptäckte knölen vid halsen.

- Hur länge har du haft den? Frågade hon Carin
Jaså, knutan! Jo, den hade Carin känt i ett halvår, men hon hade inte tänkt närmare på den. Läkarna hade inte heller verkat intresserad av den tidigare.

Nu ville man undersöka den närmare och på morgonen den 2 september rullades Carin iväg till operation. Den borttagna körteln undersöktes och äntligen var diagnosen klar.

Carin hade en lymfcancer, Hodgkins sjukdom

Nu var hon ett fall för sjukhusets medicinska avdelning och fördes över dit. Ett litet extrarum röjdes ut i hast åt henne.

- Dörren ställdes på glänt och jag fick en "koskälla" att ringa i om jag behövde hjälp, minns Carin. Men jag orkade knappt rubba den. Armar och händer lydde mig inte.

Dagen därpå började en lång rad undersökningar. Hon röntgades igen och man kartlade lymfan i buken. Nu var hon van och fann sig lugnt i att få kontrastvätskan insprutad genom foten.

- Den var bedövad så det gjorde inte ont, säger hon. Jag låg och läste under tiden.

Men det kändes skönt att ha mamma där, inte minst när ett annat bättre rum blev ledigt. Radion orkade hon inte manövrera. Tiden gick långsamt, när hon var ensam och rädd.

Efter skallröntgen och tungrotsprov sattes så behandlingen in.

Carin fick den första sprutan cellgift och tabletter med bl a cortison. Bra att mamma fick stanna över natten och kunde hjälpa henne när hon mådde illa.

Inte långt därefter fick hon fara hem. Äntligen! Man ansåg det bättre för henne att få vistas i sin egen trygga miljö och istället besöka sjukhuset för nya prover och cellgift.

Det skulle bli sex cellgiftkurer under drygt ett år.

Läkaren hade förberett henne på att hon skulle må mycket illa. Hon kunde tappa håret och bli deprimerad
- Men depressioner och håravfall slapp jag nästan, säger Carin. Illamåendet mellan måltiderna lärde jag mig bemästra genom att ha ett litet kex till hands att knapra på. Då mådde jag bättre.

Miste talförmågan

Hon önskade att hon hade sökt läkare så fort hon upptäckte knutan. Då hade hon kanske sluppit de tråkiga biverkningar som den första starka kuren gav. Eller var det sjukdomen som hunnit gå för långt?

Plötsligt kunde hon inte tala och inte röra sig, inte ens titta åt sidan. Sjukgymnasterna gjorde täta besök vid hennes säng och försökte på alla sätt få henne på fötter igen.

- Och plötsligt släppte förlamningen, minns Carin glad. Plötsligt kunde jag tala igen. Vilken lycka!

Hemma hos föräldrarna låg hon mest till sängs eller satt i en rullstol. Hon kände sig dödens trött. Mamma satt ständigt hos henne med ett handarbete. För att hålla Carin vaken talade hon hela tiden. Hon frågade henne till råds om hur hon skulle sy eller virka. Varenda stygn redovisade hon för.

- Jag kunde inte svara men jag tror att det var den stimulansen som drog mig igenom krisen, säger Carin.

Hon kan inte nog tacka sina föräldrar för allt de gjorde. Så fort pappa kom från jobbet ägnade han sig helt åt henne. Båda föräldrarna tränade henne i att tala igen. Hon minns också med glädje hur helhjärtat personalen ställde upp för henne på sjukhuset.

I slutet av november 1978 fick hon den sista behandligen. Efter den ansåg man Carin botad, även om det skulle dröja innan hon övervann sina handikapp helt. Än var hon yr och hade svårt att rikta blicken. Det har hon delvis fortfarande.

- Därför tror många i Vännäs att jag inte hälsar, ler hon. Jag ser ju rakt fram förbi dem! Jag blir glad när de hejar först!

Brevvägen till kärleken

Hur hamnade hon i Västerbotten, 85 mil från hemstaden Norrköping?

- Carin ler lyckligt. Jo, när hon hade gått sjukskriven i fyra år och fann tiden lång, köpte hon en tidning som annonserade om sin kontaktspalt, där extra många sökte brevvänner. Ett av anropen var insatt av en tio år äldre norrlänning, som var intresserad av naturen liksom hon och dessutom av film och fotografering.

Carin skrev och berättade om sitt eget bildintresset, som gällde att skapa med nål och tråd. Hon dolde inte sitt handikapp.

Av alla svaren valde Per-anders i Vännäs hennes. Flickan i Norrköping lät så ärlig och rar, tyckte han. Och Carins problem förstod han precis eftersom han arbetade på Försäkringskassan i Umeå.

Breven gick tätt i ett år, och tonen i dem blev allt varmare. När han bjöd upp Carin på ett "studiebesök" tvekade hon inte att fara. Från första stund blev hon lika fäst vid Per-Anders som vid den vackra naturen här.

Efter ännu ett år med nya träffar packade hon och flyttade upp till honom. Nu har de en stor nybyggd villa i Vännäs med plats för bådas hobbies. Hon samlar korsstygnsmönster, färgkartor med garnprover och banderoller till stick- och virkgarner.
- Hon passar på att efterlysa sådana.

- Även om jag inte kan brodera och virka mycket nu, njuter jag av att se på dem, säger hon. Adressen är Gryningsvägen 17, Vännäs.

När Per-Anders kommer hem har hon maten färdig, och hon är skicklig i att baka småkakor.

Parets kelgris, keeshonden Baloo, hjälper henne när hon tappar någon sak på golvet. Han tar upp den åt henne.
- Världens klokaste hund! Tycker Carin. Han förstår att jag har svårt att böja mig ner. Nåja, han får ju en godsaksom belöning ibland.

När Per-Anders kommer från arbetet blir det stora famnen.

- Tur att jag svarade på hans annons för åtta år sen, säger Carin förälskat och tillägger allvarligt:
- Tur också att den danska doktorn upptäckte min knuta! Ett råd vill jag ge alla som märker något sådant: gå till läkare snarast.
Gå hellre en gång för mycket än för litet!