Hemmets Journal Nr 8 2004

Text:Camilla Andersson Foto: Patrik Trädgårdh

Avskrivt P-A Westman

Carin hamnade i rekordboken - med hjälp av HJ:s läsare!

När Carin Widbäck blev allvarligt sjuk och inte kunde handarbeta väcktes samlarintresset. Med hjälp av bland annat HJ:s läsare har hon hamnat i Guinness rekordbok för sina 5.400 garnbanderoller. Till det kommer dessutom närmare 7.000 korsstygnsmönster…

År 1977 upptäcktes det att Carin Widbäck, som då var 19 år, fått den ovanliga cancersjukdomen morbus hogdkin. Sjukdomen slog sig på körtlarna, och läget för Carin var länge kritisktFörst efter sex år och sex kurer med cellgifter förklarades hon fri från cancern. Men sviterna från cancern innebar att hon blev rullstolsburen och sjukpensionär. Hon kunde aldrig återgå till arbetet i den handarbets- och garnaffär i Norrköping, där hon arbetade innan sjukdomen slog till. Handarbete är emellertid en passion för henne, och hon hittade nya vägar att odla sitt intresse!

Carin är mycket intresserad av garner och färger. Det har hon varit ändå sedan hon var fem år och bad mormor om en virknål och garn för att virka en grytlapp. Efter sjukdomen blev hon tvungen att på nytt lära sig hålla i stickor och virknål. Med mycket träning och vilja har det gått. Hon tycker dessutom mycket om att brodera korsstygn.

Började samla
- Problemet är bara att jag så lätt får ont i armarna. Jag har också dubbelseende, så jag kan inte sitta för länge, berättar Carin när vi träffar henne i villan i Vännäs i Västerbotten. Där bor hon nu tillsammans med sin sambo Per-Anders Westman och hunden Jax, en sällskaplig keeshond.

För att ändå få utlopp för sitt handarbetsintresse under de perioder hon inte kunde sy, sticka och virka började Carin samla. Först på svartvita korsstygnsmönster. Sedan på garnbanderoller.

- Jag hade en idé om att jag ville återse alla de garnbanderoller från garner som jag hade sålt när jag jobbade i affären. Det var mest av nostalgiska skäl som jag började, berättar hon.

Hon skrev bland annat till Hemmets Journal i början av 1990-talet och bad läsarna om hjälp att leta i sina gömmor.
- Får man garn kvar så nystar man ju upp det på banderollen och lägger undan det. Så det brukar ofta finnas kvar både garn och banderoll som man sedan kanske glömmer bort.

Och det var många som hörsammade hennes uppmaning.
- Flera år efter att jag hade skrivit kunde det komma banderoller från snälla människor. Många återkom flera gånger.

Noggrant insatta
Det gick så bra att hon under 10 års tid hamnade i Guinness rekordbok för sin samling. Målet var från början att komma upp i 1.000 banderoller, men det gick så snabbt att hon fortsatte. Idag har hon 5.400 stycken från 37 olika länder och från olika årtionden. Den äldsta är från 1937. Garnet heter Eva och kommer från AB Jakobsdals kamgarnsspinneri i Göteborg.

Alla banderoller är noggrant insatta i pärmar med en liten garnbit till.
- Men banderollerna har kommit lite på undantag nu. Jag tycker att jag fått ihop det mesta som jag vill.

Istället satsar hon på korsstygnsmönster. Hittills har det blivit totalt 6.770 mönster, endast svartvita sådana. Allt samlas i pärmar tillsammans med en bildvav den uppsydda tavlan. Förutom att hon har 40 pärmar i bokhyllor inne i huset, har hon två lådor på vinden fulla med dem. Pärmarna finns hela tiden i hennes närhet. Hon grejar med dem mest varje dag eller tittar i handarbetstidningar om hon kan hitta någon bättre bild av det utgjorda mönstret.

Dessutom gör hon egna korsstygnsmönster, och där får hon utlopp både för sitt stora intresse för hundar och för färger. För det är endast bilder på hundar som hon gör mönster av.
- Jag har ett specialprogram i datorn där jag "läser in" en bild på en hund. Sedan börjar jag plocka borfärger. Det kan kanske finnas 100 olika färgnyanser i en bild, men så många kan man inte ha i ett broderi. Då blir det alldeles för rörigt.

På försäljning
Hon använder sig av färgkartan för DMC Mouliné och kan vartenda färgnummer i huvudet.
- Att sitta och välja färgerna är nästan roligast.

Sina egna mönster lägger hon ut på internet för försäljning, så några kronor får hon in för allt arbete hon lägger ner på sin hobby.

Förutom samlingen av garnbanderoller och korsstygnsmönster samlar hon även på bland annat Barbiedockor, barnvagnskataloger och vykort från Norrköping, staden hon är uppväxt i. Det är intresset för en viss sak som driver henne att samla. Och har man väl börjat verkar det vara svårt att sluta.

- Sedan är det ju det att jag är hemma hela dagarna och har tid. Skulle jag jobba vore det annorlunda, för det tar mycket tid.

Som tur är, är hennes sambo också samlare, fast av kameror.

De kan med andra ord göra gemensam sak och tillsammans åka på auktioner och loppmarknader. Dessutom letar de mycket på internet efter objekt.

Enda nackdelen som Carin kan se med samlandet är att det tar mycket plats. Men villan är stor, så Carin och Per-Anders har var sitt rum avdelat endast för sina samlingar.

- Det är tur det. För annars skulle vi nog bli osams om utrymmet, säger hon med glimten i ögat.