Hemmets Journal Nr 34 1990 Text och foto Björn H Larsson Avskrivt P-A Westman
Trots allt drömde jag om den stora kärleken - och jag fann den!
· Som alla andra flickor drömde Carin Widbäck, idag 31, om att finna mannen i sitt liv. Men sedan hon i unga år drabbats av cancer var hon nära att förlora hoppet. · Men bland alla brevvänner Carin skaffade sig under årens lopp fanns mannen som hon kunde älska - och som älskade henne. Så Carin flyttade de 85 milen från Norrköping till Umeå - och blev lycklig.
Carin Widbäck, 31, sitter hemma i sitt kök i Vännäs, tre mil utanför Umeå, och berättar om hur lyckan på snåriga vägar hittade fram till henne. Hon talar från sin rullstol med iver och lysande ögon om kärleken som blivit henne förunnat. Men ögonblicket efter, när hon minns stunderna av hopplöshet och svårmod, blir hennes blick vemodig. När Carin talar om det som varit gör hon det med en viss möda. Ibland snubblar bokstäverna och orden och tungan vill inte riktigt lyda henne. Det hör till hennes sjukdom . Hennes berättelse tar sin början tretton år tillbaka i tiden - en varm junidag i Norrköping när hon var arton år. Det var en dag då Carin som vanligt sorterade garn, packade upp virknålar och tog fram stickbeskrivningar till kunderna som kom in i garnaffären. Butiken var liten men en av de mest kända i stan. Carins stora hobby var att sticka och virka så arbetet var både intressant och trivsamt. Hon bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar och kvällarna ägnade Carin åt sin hobby. Hon stickade och virkade nästan alla lediga stunder och gick mycket sällan ut. Dans och restauranger hade Carin provat flera gånger, men hon uppskattade inte riktigt den sortens nöjen. Det var en smula för bullrigt, glättigt och hurtigt för hennes smak. Carin var tillbakadragen och hörde inte till de framfusiga, hon var mer den stillsamma, blyga sorten. Så utelivet fick vara för henne.
Men som alla andra tonårstjejer drömde hon om att träffa en fin kille att vara tillsammans med. Hon begrep mycket väl att chansen att han skulle komma instegande genom dörren i garnbutiken var i det närmaste noll.
Carin svarade på kontaktannonser, hade många brevvänner ute i världen och i Sverige, men mannen i hennes liv fanns bara i drömmar och tankar. Han ville inte dyka upp. Hon bestämde sig för att satsa på jobbet först, kanske skaffa sig en egen garnaffär så småningom, så skulle nog det andra ordna sig, resonerade hon.
Med dessa tankar i huvudet skötte Carin sitt jobb. Då och då kunde hon stanna upp för att drömma och glömma att hon befann sig i butiken. Det var då något egendomligt hände. När hon vred huvudet åt vänster eller höger såg hon dubbelt.
- Det var så det besvärliga och svåra började, säger Carin medan hon rullar bort till skafferiet och plockar fram hembakta kakor till kaffet hon bryggt.
- Efter många långa och ibland rätt jobbiga undersökningar fann en kvinnlig dansk läkare att jag hade cancer i en körtel mellan axelnoch halsen. Då hade det gått lång tid med provtagningar, jag hade varit inlagd för observation och jag var mycket svag av sjukdomen, mådde förfärligt illa…
Sex svåra år på sjukhus
- Carin är tyst en lång stund, letar bland svåra minnen som hon helst vill glömma. När hon bryter tystnaden talar hon om de ensamma nätterna på sjukhuset. Utlämnad till sig själv låg hon vaken i den mörka salen, lyssnade till ljuden och tänkte på allt det som hänt henne. Hur förnedrad hon hade känt sig första gången sköterskan stack ett iskallt rostfritt bäcken under henne. Inte ens den detaljen kunde hon sköta själv.
- Hon hade känt sig som ett oformligt trött kolli. Tankarna cirklade kring det sjuka, kring körteln som det fanns en cancer i. Vad innebar det? Skulle hon någonsin bli frisk, skulle hon någonsin få leva normalt, träffa en man? Ur ovissheten växte den stora, stora ångesten.
- Det var svåra år. Jag opererades och de tog bort tumören i körteln. Sedan gick jag på cellgiftbehandling och det var en fasansfull tid för mig. Under en period på tre veckor kunde jag inte röra mig. Jag låg förlamad i sängen, blev matad med slang och kunde bara röra ögonen, inte tala - ingenting! Tanken på att jag kanske skulle få leva resten av mitt liv på det viset var hemsk. Jag visste ju inte om jag skulle bli bättre.
Sex år av mitt liv befann jag mig på sjukhus. Mot slutet bodde jag hemma hos mor och far som var mitt stöd genom allt detta svåra. Efter de sex åren kunde jag intgå själv utan var hänvisad till rullstolen. Mitt balanssinne är angripet och om jag reser mig faller jag obönhörligen.
Hoppet om att hon som satt i rullstol skulle träffa en man att älska var inte stort. Ändå - hon ville inte ge upp. Kanske ändå. Hon ville i varje fall försöka.
För åtta år sedan fick Carin många brevvänner genom en kontaktannons. Bland dem fanns en man från Umeå. Per-Anders Westman hette han och han verkade mycket trevlig.
- Jag fick reda på att han arbetade på försäkringskassan och att han levt som ungkarl hela sitt liv. Han gav intryck av att vara en lugn och stillsam man. Jag berättade om mitt handikapp men när han ville att jag skulle komma upp till Umeå var jag tveksam. Skulle jag orka åka så långt som 85 mil? I stället kom Per-Anders till Norrköping på sin semester. Det kändes inte ett dugg konstigt, tvärtom! Det var som om jag hade känt honom sedan länge, och jag blev genast förtjust i honom. Det kändes rätt. Men skulle jag duga.
Av breven efter besöket förstod hon att han tyckte om henne och hoppet växte hos Carin. Kanske var hon ändå värd något.
Efter en hel del brev ville Per-Anders att hon skulle komma upp i tio dagar och hälsa på honom i Umeå. Carin trodde nästan att hon drömde, så glad var hon.
- Vi hade tio härliga dagar då vi lärde känna varandra. Vi talade om att jag skulle flytta till Umeå. Jag ville bara tänka mig noga för om jag orkade och ville. Vi var hemma och träffade hans föräldrar, och det var nervöst. Jag hade riktig hjärtklappning…
Carins berättelse avbryts av Baloo, hunden, som ger skall och viftar glatt på svansen när Per-Anders kommer. Han har cyklat hem från jobbet. Det gör han varje dag för att få äta lunch med Carin
När Carin tittar på Per-Anders avslöjar hennes ögon hur mycket hon håller av honom. Det är så en kvinna tittar på den man hon älskar. Och hennes blick får gensvar från Per-Anders. Han medger att det känns en smula omtumlande och ovant att tala om de känslor han har för Carin.
- Jag vet att jag känner kärlek för Carin och jag trivs väldigt bra med henne. Jag önskar att det gick att berätta om alla de känslor som finns där emellan. Låt mig uttrycka det så här: Vi är helt enkelt lyckliga, säger han.
Per-Anders hade länge sökt en livskamrat innan han fann Carin. Han svarade på massor av kontaktannonser och han besökte många som verkade lovande. Men det mynnade alltid ut i besvikelse.
- Jag hade nog gett upp hoppet om att finna en kvinna. Det kändes som om min ungkarlslya, en etta i Umeå, var slutstationen. Jag skulle leva ensam, det var mitt öde.
- Brevet från Carin gav inte mycket hopp om någon förändring av mitt liv, En kvinna som satt i rullstol, resonerade jag, kan inte bli mycket annat än en brevvän. Då visste jag inte hur fel jag tänkte.
- Vi hade roligt tillsammans när Carin kom hit den första gången. Trivdes på alla sätt och det blev tomt och ensamt när jag hade skjutsat hem Carin till Norrköping igen. Så jag skrev till henne och ville att hon skulle flytta hit. Det blev så lyckligt att jag fick tag på en handikappvänlig lägenhet i Umeå. Det var härligt att ha henne här och det kändes som om vi båda äntligen hade funnit vår rätta plats i tillvaron.
För två år sedan byggde de huset i Vännäs som de bor i, en gul villa intill Vindelälven.
Vi har lite olika intressen. Jag har ett mörkrum och sysslar gärna med foto och samlar på gamla kameror. Carin samlar på garnbanderoller, och så tycker hon om att baka. På semestern åker vi runt med bilen och ser oss omkring lite varstans. Dagarna går fort här hemma även om jag inte kan sticka eller virka så mycket som jag gjorde förr, säger Carin. Mina händer orkar inte sådet blir bara en och annan grytlapp. Och Baloo är ett fint sällskap. Hanoch jag tar våra promenader. Jag har en eldriven rullstol så det går bra.
Jag hade aldrig vågat drömma om att få det så här bra. Att jag var värd, att jag dög. Jag är mycket lycklig, säger Carin och söker Per-Anders med sin blick.
Per-Anders måster gå, han ska iväg till ett sammanträde.
Carin måste gå ut med Baloo och jag följer med på en kort promenad runt huset. De mår gott med varandra, hunden och Carin. Han hoppar upp i knät och får skjuts när hon kör med el-rullstolen.
Efter vår promenad visar Carin sina samlingar av banderoller. Hon har samlat på garnbanderoller som sitter runt garnnystan och har mer än åttahundra olika.
Jag brukar annonsera efter dem i olika tidningar och be folk skicka in pappersbanderollen och en stump av garnet. Ofta använder de banderollen till att vira garnet kring när de gör nystan av det och då hittar man den när nystanet tar slut. Så det finns åtskilliga banderoller som ligger gömda inne i restgarner.
Och så tycker jag mycket om att baka och har hämtat många goda kakrecept i Hemmets Journal.
Försynen har gett mig ett liv som jag knappt vågade drömma om. Jag har lärt mig att man inte ska ge upp. Det finns en sol ovan molnen, hur grått det än må se ut, säger Carin.