De första experimenten med blixtfotografering utfördes under 1840-talet och bestod av olika pyrotekniska och kemiska blandningar (bl.a kalciumkarbonat), men resultatet var dåliga, p.g.a fel färgtemperatur (kalkvita ansikten), blixtens låga intensitet, ångorna och, inte minst risken för olyckor och brand.
Glasbur. De första blixtarna, avsedda för studiobruk, bestod av en glasbur, där en blandning av svavel och salpeter antändes och gav en ljusflamma. Glasburen var ansluten till husets skorsten via ett plåtrör, eftersom ljusflamman åtföljdes av ett rökmoln.
Man gjorde försök med, att använda en lampa som producerade en elektrisk båge mellan två noder. Tekniken kunde producera bilder med slutartider på ca 2-3 sekunder men gav inte tillräckligt starkt ljus. .
Magnesiumbrännare. De första magnesiumbrännarna kom på 1860-talet, och upptäcktes av fotografen W. Vit. Den bestod av en magnesiumtråd som lindades i olika former och monterades med en reflektor. Tråden brann långsamt med ett starkt vitt ljus. Metoden kunde varieras beroende på vad som skulle fotograferas. Tekniken blev populär men magnesiumtråden var dyr, tråden brann ofta inte fullständigt och det blev svårt, att exponera rätt. Det bildades även en tjock rök
Magnesiumpulver. Under 1890-talet började magnesiumpulverbrännare att tillverkas. Adolf Miethe och Johannes Gaedicke anses som uppfinnare år 1887. De blandade magnesiumpulver med kaliumklorat som de marknadsförde som "Blitzlicht", (blixtljus på tyska). Man experimenterade med olika metoder för att antända magnesiumpulver. De tidigaste modellerna bestod av en tratt där magnesiumpulvret placerades. En spritindränkt bomullstuss lades i den runda skål som omgav tratten. Bomullen antändes och en gummisäck pumpades upp med en gummiboll. När luften släpptes ut genom en slang blåstes magnesiumpulvret över lågan. Man försökte även med, att blanda magnesiumpulvret med krut, men som inte blev helt lyckad.
.
Blixtlampan. Ett flertal uppfinnare hade experimenterat med olika typer av blixtlampor men de flesta idéer utvecklades inte. John McCellan föreslog 1882, att man skulle kunna bränna magnesiumtråd inuti en glasglob fylld med syrgas.1925 fick österrikaren Paul Vierkotter patent på en blixtlampa som bestod av lufttom glaskolv innehållande magnesiumtråd. Vierkotter experimenterade även med aluminiumfolie. 1930 fick den tyske vetenskapsmannen Johannes B. Ostermeier, patent på en blixtlampa, Vacublitzlampan, den första kommersiella blixtlampan. Blixtlampan bestod av en tråd eller folie av magnesium eller aluminium, innesluten i en glaskolv, med en tändanordning av tråd eller elektroder, som lacerades i en speciell blixthållare med reflektor och anslöts med en kabel till kamerans slutare. Lamporna brändes sönder och måste bytas efter varje bild. Blixtlampan var en revolution när den ersatte den betydligt eldfarligare pulverblixten.
Blixtkuben var en kubformad anordning med fyra sådana blixtlampor samt reflektorer inbyggda. Den monterades i ett fäste på kameran och den av blixtarna som var vänd framåt aktiverades när bilden togs. När en bild hade tagits vändes kuben så att en oanvänd blixtlampa kom framåt. När blixtkubens fyra blixtar var förbrukade kastades den. Blixtkuben användes bl.a på Kodaks Instamatic-modeller. Två typer fanns. FlashCube krävde ett batteri i kameran men MagiCube (X-kuben) utlöstes genom ett mekaniskt system, s.k piezoelektrisk tändning.
Elektronblixten. Elektronblixten uppfanns 1935 av M. Laporte, även om många uppgifter påstår, att Harold Edgerton, Usa (1903-1990), är pappa till elektronblixten. 1931 funderade Edgerton på hur man kunde använda en varningslampas korta blinkande för, att frysa bilder. Edgerton var det elektroniska bildröret på såret. Genom att leda in ström i en glaslampa fylld med en gas så fick han gasen, att lysa upp. Genom att variera styrkan på strömmen blev ljusstyrkan olika. Grunden till den moderna elektronblixten var då född.
Elektronblixten är tillverkad av kvartsglas eller pyrex och fylld med en ädelgas (neon, krypton eller xenon) En kondensor laddas med relativt hög spänning som ger en kort och intensiv blixt. Elektronblixten kan användas så länge batterierna räcker och konkurrerade snabbt ut blixtlamporna.
Värdens första kamera med inbyggd elektronblixt var Voigtländer Vitrona som lanserades 1964/65. Batterier för blixten är inrymd i ett speciellt handtag som passar på undersidan av kameran.
De flesta kompaktkameror men också systemkameror har en inbyggd elektronblixt och många har även möjlighet, att ansluta en extern blixt. En normal elektronblixt ger en ljusimpuls under ca 1/10.000 - 1/100.000 sek. Ett problem med amatörkamerornas inbyggda blixt är den låga intensiteten som ofta inte räcker för bra bilder över 3 meter. Separata elektronblixtar som anslutes till kameran, är oftast kraftigare och och kan riktas för indirekt och mjukare belysning.
Blixtsynkronisering. Äldre kameror har ofta val för X- eller M-synkronisering, M-synkronisering för lampblixt och X-synkronisering för elektronblixt. Lampblixten tar längre tid, att uppnå full ljusstyrka, lyser en tid och slocknar långsammare. Detta innebär, att kameran måste skicka tändpulsen en stund innan slutaren är öppen.
I X-läget, sammanfaller tidpunkten för slutarkontakten med det fullständiga öppnandet av slutaren, eftersom elektronblixten svarar omedelbart.
Ridåslutaren består ofta av två ridåer (tyg, gummi eller metall), som löper oftast horisontellt som en springa, framför filmen. Blixten måste därför avfyras när filmen är helt blottlagd, ofta efter ca 1/125 sek eller kortare tid.
Kameror med centralslutare (i objektivet), har ofta synkronisering på alla slutartider.
Källor: