EN SAMLARE EN STORY

Per-Anders Westman
Svenska kameror

HAN TRODDE INTE sina ögon. Det var september 2001 och Per-Anders Westman hade för första gången ett eget bord på kamerasamlarnas prylbytar-Mecka i Olofström. Och fram till honom kommer en man med en Wilca.

- Jag intresserar mig för framför allt svenska kameror och det dröjde ett tag innan jag ens förstod att det fanns något som kallades Wilca, minns Westman.

Han hade förstås Hasselbladskameror i samlingen av svenska kameror men även apparater från Hugo Svensson & Co (försvann 1966), Göteborgs Kamerafabrik, Foko (kameran med rörligt objektiv som tog 18 bilder på samma plåt likt en kontaktkarta) samt svenska importfirmor som Arto och Forsners.

Men en Wilca fanns det inte ens en tanke på att komma över. - Att jag skulle komma över en sådan var så fjärran att det inte ens var en dröm. Det var bara löjligt att inbilla sig nåt sånt, berättar Westman.

MED FACIT I HAND kan man konstatera att Wilca var ett dödsdömt projekt redan från början. Den konstruerades 1963 av Erik Wilkensson från Helsingborg och tillverkades i Friedrichshafen, Tyskland.
Det som utmärkte kameran var filmstorleken. Bilderna exponerades på negativ i formatet 10x14 mm och negativrutorna var alltså inte ens en femtedel så stora som på den traditionella småbildskameran. Rent fototekniskt var det därmed inte särskilt begåvat eftersom det var väldigt svårt att göra skarpa förstoringar. Poängen var att den var kompakt, vilket i och för sig alltid varit ett bra säljarargument. Men filmtillverkarna satte stopp. Kodak och Agfa gav tummen ner och när de inte ville ladda den 16 mm höga filmen i Wilkenssons specialkassetter så dog projektet innan det ens hunnit starta. Wilcakameran tillverkades i mindre än 100 exemplar.

 

OCH DÄR STOD alltså säljaren. Han hade hittat Westman på nätet, visste att han samlade på svenska kameror och undrade om han var intresserad. Efter lite förhandlande kom de överens om 4.000 kronor.

Westman minns episoden mycket väl:
_Jag hade handlat en del grejer på träffen och hade för lite pengar. Men jag fick honom att vänta medan jag sprang, och jag sprang verkligen, till bankomaten.
_När jag kom tillbaka ett par minuter senare hade representanter för kameramuseerna i både Osby och Falkenberg hittat honom, berättar Westman. Men säljaren stod fast vid deras överenskommelse..
_Men Wilca är inte den dyraste kameran i min samling men definitivt den ovanligaste.

Fotograferar du själv?
_Mycket lite och nästan bara digitalt. Jag har fastnat för kameran, inte för bilden.

Samlare: Per-Anders Westman, Vännäs. Samling: Bl.a svensktillverkade kameror. Även utländska som importerades och märktes om till svenska. Omfattning: Runt 420. Startår: 1988. Målsättning: "Det var länge sedan jag blev klar och sa att det inte skulle rymmas en enda kamera till. Men på nåt sätt växer det ändå. Jag behöver inte fler lådkameror men letar fortfarande efter intressanta objekt även om jag inte är lika aktiv som tidigare." Varför: "Jag är intresserad av kamerans utveckling,från 1830-talets Daguerre, då man jobbade med silverplåt framkallad i kvicksilverånga, till det digitala. Viktigast: "De måste vara kompletta, annars är det ointressant" Kuriosa: "Plagiat är vanliga inom kamerahistorien. I ett störtat tyskt plan 1940 upptäcktes en handkamera för spionfotografering. Försvaret tyckte det verkade bra och gav Hasselblad en order på en likadan kamera och den kom att kallas HK7. Den byggdes i runt 240 exemplar men med begagnade delar så de såg inte exakt likadana ut. Detta är för övrigt Hasselblads tyngsta kamera med sina 4,8 kilo", berättar Westman och fortsätter: "Dessutom har jag ett antal ryska plagiat av Hasselblad. De kopierades rakt av. När ryssarna plankade Leicakameran brydde de sig inte ens om att byta namn och de behöll faktiskt till och med svastikan på linsskyddet. Hasselbladkopiorna fick i alla fall annat namn."

Text: Anders Boström, Umeå Foto: Patrick Degerman, Skellefteå.

Beställ boken här!