Äldre fotografiska metoder och begrepp, i korthet

(i bokstavsordning)

 

Ambrotypi. En glasskiva preparerades med våt kollodium och exponerades i vått tillstånd. Det erhållna negativet svartlackerades eller täcktes med svart sammet på baksidan varvid intrycket av en positiv bild uppstod. Bilden monterades i ett etui med glas. Den billigare ambrotypen var lik en daguerreotyp och blev därför mycket populär. Ambrotypier var vanliga ca 1851-1860/ -65.

 

 

 

Autochrome, additiv färgfotometod, som grundar sig på en uppfinning av bröderna Auguste och Louis Lumière (kornrasterförfarande). (se avsnittet om "Färgfotografins historia").

 

 

 

 

Daguerreotypi, uppfanns av fransmannen Louis Daguerre (1787-1851) i samarbete med landsmannen Nicéphore Niépce (1765-1833). En försilvrad kopparplatta exponerades, framkallades och ramades in i ett etui, försluten med en glasskiva över bilden. Bilden kunde guldtonas eller färgläggas, men detta påverkade naturligtvis priset. Under 1850-talet fick bilden ett ännu mera påkostat utseende. Bilden var större och ofta med förgylld inre list med runda hörn. Daguerreotyperna är unika, av varje bild finns endast ett exemplar. Daguerreotypier var vanliga 1839-ca 1865

 

 

 

Ferrotypi. Ett svartlackerad järnbleck preparerades med en kollodiumhinna. Efter exponering, framkallning och fixering framstår bilden som positiv mot järnbleckets mörka yta. Metoden patenterades 1856 och var populära från omkring 1860-talet och en bit in på 1900-talet.



 

 

Helplåt. Plåtarna utgick från Daguerres ursprungliga s.k helplåt (1/1-plåt) på 16,2 x 21,6 cm. Från en helplåt utvecklades en serie format.

1/2-plåt=11 x 16 cm, 1/3-plåt=7 x 16 cm, 1/4-plåt=8 x 10 cm, 1/6-plåt=7 x 8 cm, 1/8-plåt=5 x 8 cm, 1/9-plåt=5 x 7 cm.

 

Kalotypi (Talbotypi), uppfanns av William Henry Fox Talbot (1800-1877). Ett papper gjordes ljuskänsligt genom behandling i en lösning av koncentrerat koksalt och därefter i en lösning av silvernitrat. Papperet exponerades i kameran i vått tillstånd och framkallades i gallussyra och fixerades i natriumtiosulfat. Pappersnegativet kunde göras mera transparent genom att behandlas med vax. Positiva bilder kunde därefter framställas genom att negativpapperet lades i kontakt med ett nytt ljuskänsligt papper, som belystes i dagsljus. Detta är den första negativ-positiv processen.

 

 


Panotypi. En svart vaxduk preparerades med kollodium. Bilden exponerades, framkallades och fixerades. Metoden användes från slutet av 1850 till omkring 1870.


Platinotypi, Ett papper preparerades med platinasalter som gjordes ljuskänslig med järnsalt. Metoden var vanlig före första världskriget.

 

Seriebilder. Seriebilder (polyfoto), var vanliga ateljefotograferingar från mitten av 1930-talet och fram till 1960-talet. Med en specialkamera med skjutbart bakstycke kunde man ta upp till 48 bilder i format från 1,3cmx1,3cm på en ca 13x18cm negativ. Vanliga svenska seriebilds-kameror, Fritz Weist & Co "Fotomat" (ca 1945), Hugo Svensson & Co "Hessco Multiplex" (ca 1930-40-tal) och AB Foko (ca 1930). Från provkarta, enligt bild, kunde förstorningar beställas. På bilden ses en karta om 20 bilder.

 

 

 

 

 

Stereobilder. Stereobilder bestod av två bilder, en för varje öga, och betraktas i särskilda s.k stereoskop De gav då en tredimensionell "djupkänsla". Metoden uppfanns av Charles Wheatstone 1840. Fotograferingen skedde med speciell stereokamera med två objektiv eller vanliga kameror på skena eller stereosläde.

Stereobilder förekom redan som daguerrotypier men fick en mera allmän spridning under 1860-talet med enklare kopieringsförfarande.

 

 

 

Visitkort

Visitkort, tidiga. Tidiga s.k visitkort hade skiftande format innan den standardiserades till 6x9 cm. Våtplåtarna krävde ganska långa exponeringstider. Särskilda nackstativ, som kunde döljas bakom personen, användes men också ateljéernas möbler gav stöd. De som skulle fotograferas lutade sig gärna mot bord, pelare m.m

Visitkort, 1860-talet. I början fanns inga uppgifter, varken på fram- eller baksidan, om fotograf eller ort. Senare beställdes förtryckta kartonger med fotografens namn & adress, och under senare delen av 1860-talet infördes dekorativa utsmyckningar med namn på både bak- och framsidan.

Visitkort, 1870-talet. På 1870-talet blev visitkorten färgrikare och mera utarbetad dekor. I stället för ett diskret tryck så smyckades nu fotografens namn och hemvist med slingor, girlanger och dekorativa begynnelsebokstäver (anfanger). Färgd, ofta gultonad, kartong användes och ofta rundade hörn. Kartongen blev något tjockare och stabilare.

Visitkort, 1880-talet. Slingor, girlanger, medaljer och olikfärgade påtryck fortsatte, att pryda familjebildernaa baksidor. Kartongerna standardiserades och en rikstäckande produktion startade. Kartong leverantörernas namn började förekomma längst ner på baksidan, ex.v Stölten och Simonsen. Kvaliteten ökade, kraftigare och styvare kartong och trycket blev bättre. Formuleringen "Plåten förvaras" förekom.

Visitkort, 1890-talet. Kartongen fick fasade och gärna förgyllda kanter. Fotopapperet fick en högglansig och en mera motståndskraftig yta och hade ibland en markerad blåanlöpt nyans, till skilnad från tidigare visitkort. I slutet av årtiondet märktes en viss återhållsamhet med fantasifulla fonder, linjer och texter. En ny generation kund ses.

Visitkort, sekelskiftet. Nu infördes en delvis ny typ av visitkort. Det gamla visitkortsformatet kompletterades med nya format, 8,5 x 16,5 cm 6 x 13 cm och den något mindre 4,5 x 8 cm.

Visitkort, 1910-talet. En epok med visitkorten närmade sig sitt slut. En del ateljéer blev kvar i den äldre stilen och använde den gamla rekvisitan men många ateljefotografer började exprementera med ovala ramar, ljusa porträtt med varierande färgton. Formatet var det samma, 6x9 cm, men bilderna monterades inte på kartong och ingen text på baksidan.


Uppdaterad 2011-05-11

Tillbaka